Det har alltid varit
och är,
fortfarande,
ofrånkomligt
Kommer förmodligen alltid att vara
Oupphörligen
Det söker liksom upp en
Kryper inpå,
in under huden
Tar sig in
likt den råa kylan
under kappan om hösten;
Man kommer aldrig undan
Sedan kan man ju fråga sig
varför man ens skulle försöka fly?
Precis som om man låste in sig
i badrummet i väntan på
långdistansroboten
Långdistansroboten kommer
och den kommer slå ner
och då gör det ingen större skillnad
om man låst in sig i badrummet
eller någon annanstans heller
för den delen
I skärvorna som återstår
av badrumskaklet
reser man sig
Det har pockat på tillräckligt länge
Så man fjärmar sig,
försvinner in i en annan värld
(för man har känt sig kvävd
Faller i någon slags trans,
oåtkomlig
Hukar över tangenter och bläckbokstäver med koffeinhänder
Domnar i benen
- bristfällig blodtillförsel i resten av kroppen medan huvudet och hjärtat spinner på höga varv
Glömmer att äta middag
Spelar just den där låten på repeat i timmar
Allt för hög volym
Spränger trumhinnorna
Går ut i morgonrocken
till Ärrän
som en annan vålnad
för att köpa cigaretter)
Och kanske,
kanske,
vill man stanna i den
