Det är: Söndag - en text som med fördel läses utan andhämtning

det är dagen efter natten när man vaknat och accepterat det faktum att han inte kommer komma hem och man har gått upp och släckt lampor i alla hörnen och sedan lagt sig igen och med ett nervöst hjärta somnat om

det är söndag och när man vaknar är han trots allt där och han kikar upp på en när man vänder sig om mot honom och han ler och man besvarar leendet och han luktar sprit men det gör absolut ingenting

det är redan lunchtid när man äntligen besegrat madrassen och kommit sig ut ur sovrummet och utanför fönstret håller stormen Eino på att mojna och solen lyser rakt in för första gången på flera dagar och det känns bara helt otroligt hoppfullt på något sätt

det är en sådan där dag när ingenting annat än doftljus och en stor frukost räknas och när den är uppäten går han och lägger sig igen och börjar nästan genast snarka och själv blir man kvar vid bordet med en varm känsla i magen

det är dags att öppna dörren till någon annans värld med avstamp i soffan i ett tillstånd av koffeinrus och allt annat försvinner runt om en och snarkningarna från sovrummet är den enda förankringen till verkligheten

det är en harmoni i att efter någon timme i skilda rum återförenas i sängen under täcket och med hans huvud i sin famn känna hans pulserande hud under fingertopparna och man upptäcker bilden av sin egen handrygg i eftermiddagsdunklet och man vill spara bilden i sitt huvud för alltid

det är en mäktig känsla som väller över en när man ligger där bredvid honom och inser att man verkligen på riktigt delar sitt liv med honom och att han samtidigt är en bästa vän och när man borrar ner näsan i hans hårbotten tycker man att det doftar tryggt och gott

det är märkligt egentligen att man älskar som mest passionerat de här dagarna när man känner sig skitig och inte ens har borstat tänderna och därtill ännu i blodfläckiga lakan som man borde ha bytt för flera dagar sedan men man kommer aldrig nå samma klimax som nu

I en lägenhet där tiden står stilla

Snart maj. Gatorna har äntligen torkat och sopats rena från spåren av vintern. Det är någonting friskt i luften, någonting man inte riktigt kan förklara, men som man är bekant med sedan förut och som ger en pirr i magen.

 

Världen ser ganska grå ut. Snart kommer den explodera i färg, främst grönt. Men än är det mesta grått och man kan med fördel se världen genom ett par solglasögon. 

Det är mitt i skolveckan och livet tycks ganska långrandigt för tillfället, i väntrummet innan man får klartecken att träda in till sommaren. Därför har hon stämt träff med sin bästa vän. Älskar att sitta mittemot honom i hans kök och prata strunt och framtidsdrömmar i en salig blandning. Dricka starkt kaffe och äta makaroner med pesto. 

Hon vågar aldrig ta hissen ensam. Hon har blodsmak i munnen när hon spurtat upp till femte våningen och ringer på hans dörr. Han öppnar med rufsigt hår och ett snett, förväntansfullt leende.

 - Herregud, du borde raka dig! utbrister hon och han lyfter på armen för att hon ska komma förbi under.

Han har redan bryggt kaffe och de går genast ut på balkongen. Här, utan skydd av huskroppar från alla håll, kan vinden tyckas fylld av den där sista isen som ännu inte smält. Härifrån kan man mellan de nakna trädkronorna se havet som glittrar några kvarter bort. En, två, tre kyrkor. Simhallen och bilarna på gatan nedanför. Det gamla kasernområdet. Hennes väns barfotafötter på balkonggolvet av betong.

 - Kom, vi går in. 

Eftermiddagen passerar i hans kök. Hans köksbord är en livsviktig hållplats. Här föds visioner, här skapas nya, bättre världar och här muterar man och blir en världsvan filosof, vilket inte är något aktivt val, det bara blir så, också mot ens vilja. 

Solen lägger sig i jämnhöjd med fönstret. Hennes vän vinklar persiennerna litet och köket blir randigt. Solen slinker ändå in genom hans irisar där han sitter mittemot henne vid bordet. Det får hans ögon att glöda och han förvandlas, blir några år äldre. Hon fingrar på en nött kortlek och han hämtar gitarren och ett papper. Han placerar pappret på bordet framför henne och så börjar han spela. 

Hon ser först på texten och sedan på hur han för sig när han blir ett med gitarrkroppen, hur en känsla leker i hans ansikte. Kärlek? Eller är det passion? Hon blir uppmärksam på dammet som svävar i rummet. Det blir till glitter i eftermiddagssolens ljus. Glitter som långsamt färdas utan reson eller mål, men ändå på ett så självklart sätt. Som om tiden stod stilla just i den här lägenheten. Och så sjunger hon, för hon kan hela texten sedan förut.

En annan dimension av Brev till Pojken som älskade havet

Det fanns en väg här förut. Uppnötta hjulspår i gräset. Lite grus. Som gräsklipparen alltid sköt iväg likt en katapult med ett ljud som kunde liknas vid ett pistolskott. Det kan jag i alla fall föreställa mig.

Det fanns en väg här förut. Den började nere vid 194:an, fortsatte uppför slänten på vänstra sidan av huset - nerifrån 194:an sett - för att sedan svänga in bakom huvudbyggnaden. Där försvann den gradvis för att till slut helt och hållet upphöra intill utbyggnaden, någon enstaka meter från trappan. På våren växte här krokusar, inte bara intill vägen, utan i hela trädgården, mest på framsidan av huset där solen låg på under största delen av dagen.

Av vägen som fanns här förut finns numera knappt ett spår. Gräset har tagit över allt. Av någon anledning är det frodigare just där var hjulspåren tidigare fanns. Det är konstigt egentligen hur snabbt det har gått, det är ändå inte så länge sedan du gav dig av. Som om den här platsen ville glömma dig.

Här är trappan vi satt på när vi träffades första gången. Du satt snett bakom mig, ett trappsteg högre upp. Du hade ordnat en fest tillsammans med dina grannar, de som bodde i huvudbyggnaden. Jag drack irländsk äppelcider och du hade en grå munkjacka.

På den här trappan brukade vi också sitta och röka sent på kvällarna när vi hade sett på film eller druckit te och pratat. Det blev alltid några stycken innan jag kom mig för att faktiskt gå hem. Cigaretter alltså.

Det var också på den här trappan som jag stod den där olidligt heta dagen i maj, när du rörde om i min tillvaro med besked. Alla lådor och påsar på golvet, bokhyllan som redan var tömd nästan helt och hållet. Jag var inte förmögen att erbjuda mig att hjälpa till överhuvudtaget, var mest i vägen när du bar ut låda efter låda i bilen som du hade backat upp till uteplatsen. Jag kommer aldrig att glömma ditt plågade ansiktsuttryck när du äntligen såg att jag grät, tyst.

Päronträdet står fortfarande kvar borta i hörnet av bakgården. Det vackraste trädet jag vet. Där under låg vi ofta på lördagseftermiddagarna om somrarna. Spanade på moln genom trädgrenarna, slumrade till en stund efter lunchen eller också läste vi. Du någon tekniktidning eller Illustrerad Vetenskap och jag någon tung ungdomsroman. Vi skojade om att det berättade en hel del om oss som människor.

Vid ett tillfälle sa du att man egentligen borde kapa ner det där gamla trädet: det gav ju ändå ingen frukt. Nu gör det det. Kanske för första gången sedan du gav dig av, precis som om den här platsen ville glömma dig. Jag antar att det är ömsesidigt.

Det fanns ett rökrum här förut

Det fanns ett rökrum här förut. Det är några år sedan den nya lagen trädde i kraft och numera finns det inget rökrum längre. Glaset som har delat in utrymmet i mindre delar och skiljt rökarna från de andra, vanliga människorna, har plockats bort. De nikotingula väggarna målats om och de stoppade stolarna har bytts ut mot nya, som doftar gott. Eller i alla fall nytt. De dammiga plastväxterna är borta och hon kan inte låta bli att undra vad de gjort av alla askkoppar. De var ganska fina, åtminstone i eftermiddagsljuset när glaset silade och deformerade solstrålarna.

Tio år har gått sedan hon senast satt här. Inte just vid det här bordet, på den här stolen, men här, vid den här bensinstationen. På den tiden var hon glad över rökrummet där hon skrapade Onnen Sanat-lotter och drack kaffe med en skvätt grädde och två bitar socker. Och rökte mentolcigaretter förstås. Nu, tio år senare, är hon någon annan. Hennes fingrar har vridit sig, kroknat och blivit allt mer lika hennes farmors. Knogarna är torra och spruckna och hon har fått tydliga rynkor kring ögonen. Hela hennes uppenbarelse är lite hårdare nu än den var för tio år sedan, ändå känner hon sig mycket mjukare inuti.

Att rökrummet är försvunnet sedan några år tillbaka bekommer henne inte. Hon röker inte längre. Och kaffet dricker hon numera endast med mjölk.

Härifrån, från och med nu, kommer det att flöda (lite i alla fall), för min egen skull

Det ligger en man
på sidobordet i det stora rummet
vid villan

Det är samma man som låg
på kaffebordet vid jobbet
tidigare i veckan

Han stirrar på mig
Han har just romandebuterat
och jag vet varför han stirrar

Tidigare under sommaren
drack jag kaffe i en författares trädgård
"Men så känner alla författare när de har sysslat med andra saker en längre tid!"
svarade författaren på min rädsla över att allt bara skulle ha varit en fas
Någonting flyktigt i jakten på identitet

Hennes ögon skiftade när hon frågade
"Skriver du någonting alls då? Någonting på Facebook eller på någon blogg? För att hålla igång ett litet flöde i alla fall, menar jag"
och jag svarade ingenting
tog bara en stor klunk av kaffet
och höll fast vid hennes blick
ovan kanten av kaffekoppen

Någonting blev till där
i författarens trädgård
Någonting som började gro

Det är här
och nu
det börjar, om, igen
Börjar spira
Tack vare författaren i sin trädgård
och mannen
som stirrar
från tidningen på sidobordet i det stora rummet vid villan
Han har just romandebuterat

This is my heart, I will take it out for a run now

Saker man hittar i gamla skrivblock

"Ingenting varar förevigt
vi är som blommor i en vas tillsammans"

Det finns en låttext som går på det viset.
Jag tänker på den nu. Nu, när jag ligger här.
Ljuset utanför har för ett tag sedan bytts ut mot mörker.
Det är kväll.
Gatlyktorna blinkar i vinden och skuggorna leker på väggen tvärs över rummet.
Utifrån korridoren hörs prat, avlägset, och fotsteg.
Ingenting annat.
Det finns en annan säng i rummet också, men den är tom och det är jag glad för.
Här kan jag vila, tänka, längta, drömma.
Ingenting speciellt förväntas av mig.
Här finns ingen press. Ingen jäkt. Inga nyfikna, undrande ögon. Knappt sympati ens.
Tacksamhet. Från min sida. Alltså.

Kroppen känns tung, främmande.
Den är svullen och ömmar och nacken är stel.

Träden utanför är som svarta skelett som rör sig i vinden.
Döden i världen, bland livet
i rörelse.
Som om de visste vad jag förlorat.
Som om de hånar mig. Och barnet jag aldrig kommer få.
Eller just för det.

Nu är tanken återigen tillbaka vid låttexten,
textraden ur låten.
"Ingenting varar förevigt
vi är som blommor i en vas tillsammans"

Blommor vissnar.
Inte nödvändigtvis alla på en gång.
Alla kommer de ju förstås att vissna, men en efter en.
Kanske det var så upphovsmannen till texten tänkte.
Kanske jag för en gångs skull tolkade allt på rätt sätt.

Min bästa vän hade sagt att jag skulle göra mig så bra i mammarollen.
Kanske hade hon rätt.
Kanske skulle jag ha varit en bra mamma.
Och egentligen passar jag ganska bra i den här rollen också.
Rollen som grå, deprimerad människa
som just drabbats av stor förlust.

Just nu i min skrivbordslåda: Miljonte texten som är den sista jag skriver om dig

Jag minns första gången jag såg dig
du hade ögon lika Daron Malakians
Armar obefläckade av historia
men en bröstkorg och ett djup, ett inre
som rymde en hel galax långt från andras solsystem

Vi dansade länge runt varandra och inte ens ett ord
eller en viskning
tog ett snedsteg
Ändå talade vi alltid samma språk

Sedan blev det du och jag
och jag hade aldrig kunnat ana det
Vi kunde vara som två sagofigurer
skapade av bröderna Grimm

Aldrig förstod jag riktigt vad eller vilka vi var
Du var redan då en man och jag
var någon helt annan än idag
Jag trodde att jag visste allt,
att jag hade klurat ut Livet
Idag vet jag bättre:
att jag var en bit lammkött i dina ögon

Plötsligt var det som om du fallit av jorden
och du fanns ingenstans att hittas
inte ens på de sociala medierna
(som om de var allt här i världen)

Den sommaren

När jag räckte dig slagträet var dina fingrar blåsvullna. Du sa att du inte ville spela någon brännboll idag, värmeböljan hade gjort luften alldeles för tjock. Så ställde du dig med händerna i byxfickorna och ditt spretiga hår gnistrade.
---Långsamt gick jag tillbaka ut på idrottsplanen. De andra höll på att dra upp streck i gruset med hälarna. De ropade åt dig att du var lat. Utan att svara dem slog du dig ned i gräset och kisade frånvarande upp mot himlen. Jag följde din blick. Inte ett moln syntes över oss.
---Emma och Linn valde in mig i sitt lag. De pratade bara om dig och Linn blev bränd nästan genast. Jag kunde se att hon slog sig ned på marken bredvid dig och hennes chokladbruna ben glänste oändligt långa i solen. Själv hann jag fånga tre lyror innan det blev middagstid.
---Linn gick åt samma håll som vi. Hon skrattade så mycket att hon inte lade märke till hur kort du svarade på hennes frågor. Hela tiden gick hon på om badstränderna i Grekland och hur hon saknade den fräscha doften av hav. Du sa att du varit tillsammans med mig hela sommaren. Vid Vibekegatan vek hon av och du tittade inte efter henne.
---Du var inte hungrig. Vi genade över skoldirektörens välklippta gräsmatta och småsprang in i skogen. Framför oss skuttade en ekorre från träd till träd och äntligen var vi framme. Den drygt tre meter höga Trollstenen låg nedsjunken bland blåbärsriset och liknade mest ett gigantiskt grönt klot.
---Den här gången kunde du inte hjälpa mig upp. Du försäkrade mig att ingenting var brutet. Din mamma var sjuksköterska och hon hade givit dig en ask Burana. Jag hjälpte dig att få loss en tablett ur säkerhetsplasten. Det var i slutet av juli och din näsa hade börjat fjälla.
---Du sa att du ville resa någonstans där solen inte var så stark. Sedan skrattade du och jag kände hur min oro för dig lättade. Vi kunde höra bilarna som körde in mot byn likt ett svagt muller, långt bort i skogen bakom våra ryggar. Du doftade schampo och mina händer började darra. Mellan tallarna dansade en nässelfjäril fram och jag följde den med blicken. Den landade mjukt på mitt ben och de tunna vingarna hade en yta av sammet. Så fladdrade fjärilen upp och flög sin väg.
---Du berättade att din pappa inte tyckte om dig. Jag kunde inte se dig i ögonen medan du pratade. En mygga cirklade surrande ovanför mitt ben och du sjasade bort den utan att avbryta dig. Jag låtsades som om jag inte tittade på dina fingrar. Du nämnde mitt namn och när jag såg upp överraskade dina ögon mig. Du sa att du inte tänkte ljuga för hans skull längre. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa ingenting.
---När vi kom hem till dig var uppfarten full av kläder som väntade på att bli hämtade. Ett dussintal färggranna slipsar slingrade sig likt ormar i kvällssolen. Jag höll mig tätt bakom dig. I köket satt din mamma och blundade, hennes ansikte var svartstrimmigt av mascara. Du tog ett långt steg över glassplittret och drog ljudlöst ut stolen bredvid henne.
---Jag lät tamburdörren gå i lås bakom mig. På gården mittemot spelade några småpojkar fotboll och deras skratt följde mig ända hem. Jag ville inte tänka på någonting annat än på hur skuggorna föll över marken och hur envist gruset stack under mina fötter.

Texten är en av mina största favoriter någonsin. Den finns i antologin Bubbelkorall och är skriven av Jessica Poikkijoki. I mitt eget exemplar av antologin har sidorna, där just den här texten finns, lossnat ur boken.

Att definiera Kärlek

Kärlek är att ta bussen

hem till sin älskade,
mitt i natten
när man inte kan sova

Anledningen till att man inte kan sova
är att man inte kan sluta tänka
på sin älskade

Kärlek är ett pirr i magen
Kärlek är spagettiben
och händer
skälvande likt asplöv

Kärlek är sin älskades
varma, mjuka hud
mot sin egen,
Kärlek är friktionen

Kärlek, är ett hjärta som hoppar i bröstet
en känsla av att vara tvungen
att skrika
av lycka

Kärlek är en natt
när man barfota och hand
i hand
går hem
genom stan

Kärlek är att skratta
mitt i gråten
och Kärlek är att kramas
i horisontellt läge
på köksgolvet

Kärlek är att längta
tills man nästan spricker
och Kärleken är Du

En bra vän

Ibland kan det kännas lite motigt att ta sig ut genom ytterdörren. Redan i det skede man snör på sig kängorna känner man hur ytterdörren knuffar undan en.

Då är det bra att telefonen ringer, även om det redan blivit mörkt.
Och man blir ju lite förvånad, för det händer så sällan att den ger ljud ifrån sig, och när man svarar är en bra vän i andra änden.
En vän som frågar om man vill följa med på promenad. Och man svarar ja, för det händer så sällan nuförtiden att man blir tillfrågad om man vill hitta på någonting.

Det känns lite lättare att ta sig ut genom ytterdörren då, när man vet att en vän står under en gatlykta någonstans och väntar.
När man väl möts ekar den kyliga kvällsluften av glada Hej och man börjar genast promenera.
Vännen promenerar så fort att man får anstränga sig lite grann för att hinna med, men det är bra, man ska bli lite andfådd, då vet man att det händer någonting inuti kroppen.

Och man kan prata om allt möjligt medan man går och skratta, mycket och högt så att luften fylls av stora moln som har ursprung från ens inre.
Några guldfärgade mynt klirrar i jackfickan och vännen frågar om man fryser.
 - Nej. Eller jo, lite i öronen och händerna.
Och vännen föreslår kaffe, och man svarar Ja, varför inte, men sedan när man väl kommit in i värmen igen och står vid kassan så köper man inte kaffe, utan kakao och sedan, vid bordet, värmer man länge händerna kring koppen innan drycken slinker ner genom strupen.

Det kan vara en liten bit kvar att gå sen. Men man är ju fortfarande varm av kakaon som ligger på botten av en själv och värmer. Och man är väldigt glad och kinderna är rosiga av den kalla luften och ögonen skarpa.

När man sedan säger Hejdå, vet man att vännen är en väldigt bra vän. Och man hoppas att vännen ringer nästa kväll igen.

They say that everything happens for a reason

But I do not always share the same opinion.

 

rest in peace

Det rätta elementet

Hon är upphetsad när hon sätter sig tillrätta i soffhörnet med anteckningsblocket i famnen och favoritpennan i handen. Det är nästan tre år sedan sist nu och de senaste dagarna har hon varit så otroligt nära hela tiden. I hennes bröstkorg har orden ritat vackra meningar som varit så olika alla andra tidigare. Hon har betraktat världen utan att överhuvudtaget öppna munnen och effekten har varit otrolig, i henne har skrivandets betydelse svällt upp och nästan sprängts. På dagarna har hon läst sina vänners gamla texter. På kvällen när hennes man smekt henne har hon vänt och vridit på orden i sitt huvud och på natten efteråt har hon drömt att hon samtalat med sina gamla författarkollegor om litteratur.

Hon är upphetsad när hon sätter sig tillrätta i soffhörnet med anteckningsblocket i famnen och hon tänker att det verkligen var i grevens tid. Det är nästan tre år sedan sist nu och hon har alltid fruktat att hon ska sluta, ofrivilligt. För hon vill alltid, men ibland går det inte och de tre senaste åren har det inte gått överhuvudtaget. Det är som om hon försökt öppna dörren, men någon har stått på andra sidan och hållit emot.

Hjärtat pickar snabbt i bröstet när hon trycker pennspetsen mot det tomma pappret i anteckningsblocket och känslan – upprymdheten går nästan att ta på – är svår att beskriva. Utan att hon egentligen tänker på det alls börjar pennan forma ord som bygger meningar, innebörd, nya världar. Hon hittar hem. Var som helst kan vara hemma bara hon sätter sig tillrätta med anteckningsblocket i famnen och favoritpennan i handen. Det här är hennes rätta element. Stunden förverkligar henne.

Låt det aldrig ta slut

Kärleken