Ögonblick från en sensommarnatt

Han har försvunnit. Hon har letat överallt och frågat efter honom men ingen tycks veta vart han har tagit vägen. Hon har försökt ringa, men utan svar. Hon går ut från puben, ut i den mörka sensommarnatten och tänder en cigarett. Trubaduren, som är hennes vän, har precis spelat årets sommarplåga, låten på allas läppar, den som spelas minst fem gånger om dagen vid hennes jobb och han bjöd upp henne på scenen för att sjunga den tillsammans med honom.

Klockan börjar gå mot halv två och alla i puben är fulla. Själv har hon tappat räkningen på hur många päroncider hon sänkt. Hon försöker ringa igen, men efter nio signaler och ett uteblivet svar är hon för rastlös, för orolig för att vara kvar. Tanken att det kanske vore bäst att säga till vännerna inne i puben att hon drar slår henne, men det hinns inte med. Det kan vara bråttom.

Hon har varit hans språngbräda ut ur ett mycket destruktivt beteende där sömnlösa nätter, krossade glasrutor och ångestdämpande piller varit vardagsmat. Första natten de sov tillsammans var första natten på nio månader som han sov i sin säng. Han har funnit en trygghet i henne som han har letat efter men inte kunnat hitta någonstans.

Hon svär för sig själv över att vara tvungen att gå hem till honom, även om det inte är långt. Gatubelysningen är släckt sedan någon timme tillbaka och det är beckmörkt omkring henne. Hon ser knappt vägen framför sig men hon vet exakt var varje grop i asfalten på cykelvägen finns.

När hon närmar sig ser hon att det lyser i vardagsrummet. Hon skyndar på stegen och den sista biten springer hon. Hon rycker i dörrhandtaget men det är låst. Bultar länge och hårt på dörren. Genom den nya, frostade glasrutan i dörren kan hon se att tv:n är påslagen, men ingen rör sig i rummet. Hon går runt huset och kikar på alla fönster, men persiennerna hindrar insyn och fast hon knackar på alla fönster får hon ingen som helst respons. Hon lyfter på det lösa fönsterblecket vid sovrumsfönstret och för försiktigt in handen där under. Nyckeln känns kall när den nuddar hennes fingertoppar och hjärtat bultar fort, fort i bröstet.

Det är en sötaktig lukt som slår emot henne när hon äntligen kommer in i farstun. Den känns frän i hennes näsa, hon vet precis vad det är för lukt och vad den betyder. Hon ser sig om i rummet och förstår först ingenting. Tv:n står på men volymen är så pass låg att man knappt hör någonting. På golvet ligger skor huller om buller, tunna sommarjackor och tomma ölburkar. Plötsligt ser hon bakhuvuden av fyra unga män i soffan. När hon gått runt soffan inser hon att alla fyra har däckat. Hon har inte mycket över för någon av dem, inte ens i en helt vanlig situation och absolut inte just nu.

- Hallå? försöker hon.

Ingen reagerar.

- Hallå? säger hon igen, lite högre, men får fortfarande inget svar.

På vardagsrumsbordet står tomma ölburkar och en full askkopp. Det ligger aska överallt.

- Men vad satan, mumlar hon.

Utan att hon själv förstår vad hon gör, höjer hon handen och ger den unga mannen närmast henne en ordentlig örfil. Och han kvicknar till, kikar förvirrat upp på henne. Av någon anledning blir hon plötsligt arg. Väldigt arg. Hon örfilar de tre andra männen också och de ser alla lika bortkomna ut, som om de inte riktigt vet hur de har hamnat i den här soffan.

- Nå men hejsan! Kanske det skulle vara dags för er att gå hem nu? säger hon och de unga männen börjar röra på sig i soffan.

Hon kan fortfarande inte förstå var han är någonstans, men på väg till sovrummet, utanför köket är hon nära att snava på honom. Han ligger på mage. Snarkandes. Hjärtat skenar i hennes bröst nu och hon faller ner på knä bredvid honom, ruskar om honom.

- Herregud, vad gör du? Du kan ju inte ligga här på golvet!

Det tar en stund innan hon får något svar från honom, men till slut börjar han äntligen röra på sig. Hon kliver upp och går ut i vardagsrummet igen. Tre av männen har fått på sig sina skor men den sista verkar ha svårigheter med att hitta sin telefon.

- Men är ni kvar än? Ni skulle ju gå hem! fräser hon.

Hon går förbi de unga männen, öppnar dörren på vid gavel och gör en gest ut i den svarta natten.

- Så, här är dörren, där är vägen.

- Men jag hittar inte telefonen! klagar han som ännu är kvar i vardagsrummet med grötig röst och det tar ett tag innan hon har övertygat honom om att han kan hämta den nästa dag.

Till slut är alla ute på gården. De ser sig omkring, precis som om de inte visste vartåt de ska börja gå. Hon stänger dörren och kollar att den gått i lås. Hon snör av sig skorna och slänger jackan på kontorsstolen som står mitt på golvet i rummet.

- Snälla, du kan inte ligga på golvet, gnyr hon.

Han har rullat över på sidan och gör en grimas.

- Förlåt! Jag ville inte att du skulle se mig så här...

- Kom nu, hjälp till lite, säger hon och tar tag i hans arm.

- Förlåt mig, snälla, förlåt.

Hon drar i honom. Försöker få upp honom på benen, men det är svårt. Han väger dubbelt mer än vad hon gör och det verkar som om hans kropp stängt av. Han är helt lealös.

- Du kan ju inte sova på golvet, snälla hjälp till lite nu, säger hon trevande och till slut står han ändå på benen.

Hon hjälper honom in i sovrummet. Han stödjer sig mot henne med hela sin kroppsvikt och hon har svårt att hålla balansen. Hon får ner honom på sängen, men han hålls sittande bara några sekunder innan han faller bakåt. Hon spänner upp hans bälte, drar ner gylfen och börjar lirka av honom jeansen.

- Vad gör du, frågar han och fnissar.

- Klär av dig. Du vill inte sova med kläderna på, tro mig...

- Alltså du är så snäll. Förlåt mig, du skulle inte få se mig så här.

- Nej, jag vet. Men kan du hjälpa till lite nu?

De hjälps åt med hans kläder. Han sätter sig upp i sängen så hon ska kunna dra av honom t-shirten. Han blir att se på henne när hon fått tröjan över hans huvud. Hon börjar klä av sig själv och han håller kvar blicken på henne.

- Vad är det, frågar hon.

- Du är så fin, så snäll...

Hon går ut i vardagsrummet, släcker lampor och tv. Hämtar två glas vatten som hon tar med till sovrummet. När hon kommer dit har han krupit ner under täcket på sin sida av sängen. Hon placerar ett glas på hans sängbord, går runt sängen och ställer ner det andra glaset på sängbordet vid sidan där hon sover. Han följer henne med blicken.

- Jag tycker så mycket om dig. Du är så snäll. Förlåt mig, jag känner mig så dum.

- Ta det lugnt nu, det är okej.

- Nej, du skulle aldrig få se mig så här...

- Du sa det. Men det är lugnt, jag är inte arg på dig.

Hon lägger sig i sängen och drar upp täcket över bröstet. Utanför vilar ett kompakt sensommarmörker och den fräna, söta lukten i vardagsrummet försvinner sakta men säkert ut genom en vädringslucka. Han vänder sig mot henne. I den stunden hon allra minst hade förväntat sig de orden, säger han dem.

- Jag älskar dig.

Och trots att hon vet att hon snart kommer att ge sig av, kommer hon aldrig komma ifrån faktum att hon älskar honom också.

I en lägenhet där tiden står stilla

Snart maj. Gatorna har äntligen torkat och sopats rena från spåren av vintern. Det är någonting friskt i luften, någonting man inte riktigt kan förklara, men som man är bekant med sedan förut och som ger en pirr i magen.

 

Världen ser ganska grå ut. Snart kommer den explodera i färg, främst grönt. Men än är det mesta grått och man kan med fördel se världen genom ett par solglasögon. 

Det är mitt i skolveckan och livet tycks ganska långrandigt för tillfället, i väntrummet innan man får klartecken att träda in till sommaren. Därför har hon stämt träff med sin bästa vän. Älskar att sitta mittemot honom i hans kök och prata strunt och framtidsdrömmar i en salig blandning. Dricka starkt kaffe och äta makaroner med pesto. 

Hon vågar aldrig ta hissen ensam. Hon har blodsmak i munnen när hon spurtat upp till femte våningen och ringer på hans dörr. Han öppnar med rufsigt hår och ett snett, förväntansfullt leende.

 - Herregud, du borde raka dig! utbrister hon och han lyfter på armen för att hon ska komma förbi under.

Han har redan bryggt kaffe och de går genast ut på balkongen. Här, utan skydd av huskroppar från alla håll, kan vinden tyckas fylld av den där sista isen som ännu inte smält. Härifrån kan man mellan de nakna trädkronorna se havet som glittrar några kvarter bort. En, två, tre kyrkor. Simhallen och bilarna på gatan nedanför. Det gamla kasernområdet. Hennes väns barfotafötter på balkonggolvet av betong.

 - Kom, vi går in. 

Eftermiddagen passerar i hans kök. Hans köksbord är en livsviktig hållplats. Här föds visioner, här skapas nya, bättre världar och här muterar man och blir en världsvan filosof, vilket inte är något aktivt val, det bara blir så, också mot ens vilja. 

Solen lägger sig i jämnhöjd med fönstret. Hennes vän vinklar persiennerna litet och köket blir randigt. Solen slinker ändå in genom hans irisar där han sitter mittemot henne vid bordet. Det får hans ögon att glöda och han förvandlas, blir några år äldre. Hon fingrar på en nött kortlek och han hämtar gitarren och ett papper. Han placerar pappret på bordet framför henne och så börjar han spela. 

Hon ser först på texten och sedan på hur han för sig när han blir ett med gitarrkroppen, hur en känsla leker i hans ansikte. Kärlek? Eller är det passion? Hon blir uppmärksam på dammet som svävar i rummet. Det blir till glitter i eftermiddagssolens ljus. Glitter som långsamt färdas utan reson eller mål, men ändå på ett så självklart sätt. Som om tiden stod stilla just i den här lägenheten. Och så sjunger hon, för hon kan hela texten sedan förut.

En annan dimension av Brev till Pojken som älskade havet

Det fanns en väg här förut. Uppnötta hjulspår i gräset. Lite grus. Som gräsklipparen alltid sköt iväg likt en katapult med ett ljud som kunde liknas vid ett pistolskott. Det kan jag i alla fall föreställa mig.

Det fanns en väg här förut. Den började nere vid 194:an, fortsatte uppför slänten på vänstra sidan av huset - nerifrån 194:an sett - för att sedan svänga in bakom huvudbyggnaden. Där försvann den gradvis för att till slut helt och hållet upphöra intill utbyggnaden, någon enstaka meter från trappan. På våren växte här krokusar, inte bara intill vägen, utan i hela trädgården, mest på framsidan av huset där solen låg på under största delen av dagen.

Av vägen som fanns här förut finns numera knappt ett spår. Gräset har tagit över allt. Av någon anledning är det frodigare just där var hjulspåren tidigare fanns. Det är konstigt egentligen hur snabbt det har gått, det är ändå inte så länge sedan du gav dig av. Som om den här platsen ville glömma dig.

Här är trappan vi satt på när vi träffades första gången. Du satt snett bakom mig, ett trappsteg högre upp. Du hade ordnat en fest tillsammans med dina grannar, de som bodde i huvudbyggnaden. Jag drack irländsk äppelcider och du hade en grå munkjacka.

På den här trappan brukade vi också sitta och röka sent på kvällarna när vi hade sett på film eller druckit te och pratat. Det blev alltid några stycken innan jag kom mig för att faktiskt gå hem. Cigaretter alltså.

Det var också på den här trappan som jag stod den där olidligt heta dagen i maj, när du rörde om i min tillvaro med besked. Alla lådor och påsar på golvet, bokhyllan som redan var tömd nästan helt och hållet. Jag var inte förmögen att erbjuda mig att hjälpa till överhuvudtaget, var mest i vägen när du bar ut låda efter låda i bilen som du hade backat upp till uteplatsen. Jag kommer aldrig att glömma ditt plågade ansiktsuttryck när du äntligen såg att jag grät, tyst.

Päronträdet står fortfarande kvar borta i hörnet av bakgården. Det vackraste trädet jag vet. Där under låg vi ofta på lördagseftermiddagarna om somrarna. Spanade på moln genom trädgrenarna, slumrade till en stund efter lunchen eller också läste vi. Du någon tekniktidning eller Illustrerad Vetenskap och jag någon tung ungdomsroman. Vi skojade om att det berättade en hel del om oss som människor.

Vid ett tillfälle sa du att man egentligen borde kapa ner det där gamla trädet: det gav ju ändå ingen frukt. Nu gör det det. Kanske för första gången sedan du gav dig av, precis som om den här platsen ville glömma dig. Jag antar att det är ömsesidigt.

Det fanns ett rökrum här förut

Det fanns ett rökrum här förut. Det är några år sedan den nya lagen trädde i kraft och numera finns det inget rökrum längre. Glaset som har delat in utrymmet i mindre delar och skiljt rökarna från de andra, vanliga människorna, har plockats bort. De nikotingula väggarna målats om och de stoppade stolarna har bytts ut mot nya, som doftar gott. Eller i alla fall nytt. De dammiga plastväxterna är borta och hon kan inte låta bli att undra vad de gjort av alla askkoppar. De var ganska fina, åtminstone i eftermiddagsljuset när glaset silade och deformerade solstrålarna.

Tio år har gått sedan hon senast satt här. Inte just vid det här bordet, på den här stolen, men här, vid den här bensinstationen. På den tiden var hon glad över rökrummet där hon skrapade Onnen Sanat-lotter och drack kaffe med en skvätt grädde och två bitar socker. Och rökte mentolcigaretter förstås. Nu, tio år senare, är hon någon annan. Hennes fingrar har vridit sig, kroknat och blivit allt mer lika hennes farmors. Knogarna är torra och spruckna och hon har fått tydliga rynkor kring ögonen. Hela hennes uppenbarelse är lite hårdare nu än den var för tio år sedan, ändå känner hon sig mycket mjukare inuti.

Att rökrummet är försvunnet sedan några år tillbaka bekommer henne inte. Hon röker inte längre. Och kaffet dricker hon numera endast med mjölk.

Den sommaren

När jag räckte dig slagträet var dina fingrar blåsvullna. Du sa att du inte ville spela någon brännboll idag, värmeböljan hade gjort luften alldeles för tjock. Så ställde du dig med händerna i byxfickorna och ditt spretiga hår gnistrade.
---Långsamt gick jag tillbaka ut på idrottsplanen. De andra höll på att dra upp streck i gruset med hälarna. De ropade åt dig att du var lat. Utan att svara dem slog du dig ned i gräset och kisade frånvarande upp mot himlen. Jag följde din blick. Inte ett moln syntes över oss.
---Emma och Linn valde in mig i sitt lag. De pratade bara om dig och Linn blev bränd nästan genast. Jag kunde se att hon slog sig ned på marken bredvid dig och hennes chokladbruna ben glänste oändligt långa i solen. Själv hann jag fånga tre lyror innan det blev middagstid.
---Linn gick åt samma håll som vi. Hon skrattade så mycket att hon inte lade märke till hur kort du svarade på hennes frågor. Hela tiden gick hon på om badstränderna i Grekland och hur hon saknade den fräscha doften av hav. Du sa att du varit tillsammans med mig hela sommaren. Vid Vibekegatan vek hon av och du tittade inte efter henne.
---Du var inte hungrig. Vi genade över skoldirektörens välklippta gräsmatta och småsprang in i skogen. Framför oss skuttade en ekorre från träd till träd och äntligen var vi framme. Den drygt tre meter höga Trollstenen låg nedsjunken bland blåbärsriset och liknade mest ett gigantiskt grönt klot.
---Den här gången kunde du inte hjälpa mig upp. Du försäkrade mig att ingenting var brutet. Din mamma var sjuksköterska och hon hade givit dig en ask Burana. Jag hjälpte dig att få loss en tablett ur säkerhetsplasten. Det var i slutet av juli och din näsa hade börjat fjälla.
---Du sa att du ville resa någonstans där solen inte var så stark. Sedan skrattade du och jag kände hur min oro för dig lättade. Vi kunde höra bilarna som körde in mot byn likt ett svagt muller, långt bort i skogen bakom våra ryggar. Du doftade schampo och mina händer började darra. Mellan tallarna dansade en nässelfjäril fram och jag följde den med blicken. Den landade mjukt på mitt ben och de tunna vingarna hade en yta av sammet. Så fladdrade fjärilen upp och flög sin väg.
---Du berättade att din pappa inte tyckte om dig. Jag kunde inte se dig i ögonen medan du pratade. En mygga cirklade surrande ovanför mitt ben och du sjasade bort den utan att avbryta dig. Jag låtsades som om jag inte tittade på dina fingrar. Du nämnde mitt namn och när jag såg upp överraskade dina ögon mig. Du sa att du inte tänkte ljuga för hans skull längre. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa ingenting.
---När vi kom hem till dig var uppfarten full av kläder som väntade på att bli hämtade. Ett dussintal färggranna slipsar slingrade sig likt ormar i kvällssolen. Jag höll mig tätt bakom dig. I köket satt din mamma och blundade, hennes ansikte var svartstrimmigt av mascara. Du tog ett långt steg över glassplittret och drog ljudlöst ut stolen bredvid henne.
---Jag lät tamburdörren gå i lås bakom mig. På gården mittemot spelade några småpojkar fotboll och deras skratt följde mig ända hem. Jag ville inte tänka på någonting annat än på hur skuggorna föll över marken och hur envist gruset stack under mina fötter.

Texten är en av mina största favoriter någonsin. Den finns i antologin Bubbelkorall och är skriven av Jessica Poikkijoki. I mitt eget exemplar av antologin har sidorna, där just den här texten finns, lossnat ur boken.

En bra vän

Ibland kan det kännas lite motigt att ta sig ut genom ytterdörren. Redan i det skede man snör på sig kängorna känner man hur ytterdörren knuffar undan en.

Då är det bra att telefonen ringer, även om det redan blivit mörkt.
Och man blir ju lite förvånad, för det händer så sällan att den ger ljud ifrån sig, och när man svarar är en bra vän i andra änden.
En vän som frågar om man vill följa med på promenad. Och man svarar ja, för det händer så sällan nuförtiden att man blir tillfrågad om man vill hitta på någonting.

Det känns lite lättare att ta sig ut genom ytterdörren då, när man vet att en vän står under en gatlykta någonstans och väntar.
När man väl möts ekar den kyliga kvällsluften av glada Hej och man börjar genast promenera.
Vännen promenerar så fort att man får anstränga sig lite grann för att hinna med, men det är bra, man ska bli lite andfådd, då vet man att det händer någonting inuti kroppen.

Och man kan prata om allt möjligt medan man går och skratta, mycket och högt så att luften fylls av stora moln som har ursprung från ens inre.
Några guldfärgade mynt klirrar i jackfickan och vännen frågar om man fryser.
 - Nej. Eller jo, lite i öronen och händerna.
Och vännen föreslår kaffe, och man svarar Ja, varför inte, men sedan när man väl kommit in i värmen igen och står vid kassan så köper man inte kaffe, utan kakao och sedan, vid bordet, värmer man länge händerna kring koppen innan drycken slinker ner genom strupen.

Det kan vara en liten bit kvar att gå sen. Men man är ju fortfarande varm av kakaon som ligger på botten av en själv och värmer. Och man är väldigt glad och kinderna är rosiga av den kalla luften och ögonen skarpa.

När man sedan säger Hejdå, vet man att vännen är en väldigt bra vän. Och man hoppas att vännen ringer nästa kväll igen.

Det rätta elementet

Hon är upphetsad när hon sätter sig tillrätta i soffhörnet med anteckningsblocket i famnen och favoritpennan i handen. Det är nästan tre år sedan sist nu och de senaste dagarna har hon varit så otroligt nära hela tiden. I hennes bröstkorg har orden ritat vackra meningar som varit så olika alla andra tidigare. Hon har betraktat världen utan att överhuvudtaget öppna munnen och effekten har varit otrolig, i henne har skrivandets betydelse svällt upp och nästan sprängts. På dagarna har hon läst sina vänners gamla texter. På kvällen när hennes man smekt henne har hon vänt och vridit på orden i sitt huvud och på natten efteråt har hon drömt att hon samtalat med sina gamla författarkollegor om litteratur.

Hon är upphetsad när hon sätter sig tillrätta i soffhörnet med anteckningsblocket i famnen och hon tänker att det verkligen var i grevens tid. Det är nästan tre år sedan sist nu och hon har alltid fruktat att hon ska sluta, ofrivilligt. För hon vill alltid, men ibland går det inte och de tre senaste åren har det inte gått överhuvudtaget. Det är som om hon försökt öppna dörren, men någon har stått på andra sidan och hållit emot.

Hjärtat pickar snabbt i bröstet när hon trycker pennspetsen mot det tomma pappret i anteckningsblocket och känslan – upprymdheten går nästan att ta på – är svår att beskriva. Utan att hon egentligen tänker på det alls börjar pennan forma ord som bygger meningar, innebörd, nya världar. Hon hittar hem. Var som helst kan vara hemma bara hon sätter sig tillrätta med anteckningsblocket i famnen och favoritpennan i handen. Det här är hennes rätta element. Stunden förverkligar henne.

NaNoWriMo

Sitter i en datasal i skolan på kursen grunderna i avtals- och obligationsrätt, men Finlex fungerar inte så jag tänkte passa att tipsa er om NaNoWriMo, som jag fick nys om igår. För november är inte bara månaden för att odla mustach. Det är också månaden för att skriva en roman!

 

 

Tveka inte. November ger dig nu en ypperlig chans att äntligen skriva din berättelse, så passa på! Här läser du mer om National Novel Writing Month, registrerar dig och kommer igång!

 

Tack Katrina för tipset!

Den första snön

När hon vaknar är hon utvilad
klarvaken
I rummet ligger ett mjukt morgonmörker
Mannen bredvid henne andas tungt, tryggt

Hon sätter sig upp
Försöker greppa tag om känslan i luften
Hon lyckas inte
riktigt
Men hon vet vad den betyder

Dörröppningen till sovrummet är
ett gapande hål
Hon kan urskilja ljuset som slängs mot parkettgolvet
Ljuset från stjärnan i vardagsrumsfönstret

Hon knuffar till mannen som andas
tungt och tryggt bredvid henne i sängen
Han kisar mot henne genom morgonmörkret
Hon letar efter hans hand 
-          Kom, fort! Du måste skynda dig!

Hon kliver barfota ner på parkettgolvet
Letar efter en tröja
Den fjällstickade
blå och brun och vit
den med renarna på
Han sätter sig med yvigt morgonhår på sängkanten
försöker förstå vad som händer

Snart har de kläder på
han lite mer än hon
för hon hinner inte
Det händer ju nu
det hinns inte med

Hallen
Kängor på deras fötter
Han med strumpor innanför
hon med raggsockor
som killar och sticks
Inget annat hinns med
Hon tar tag i hans hand
rycker med honom ut i trapphuset

Bakom alla dörrar
sovande familjer
Trapphuset vilar i tystnad
Pepparkaksdoft på andra våningen
De småspringer ner för trappen
hon först
med hans hand i sin

Snart där
Hon ser porten
glaset
På andra sidan glaset
händer det
Och det händer nu

De halkar ut på trappen
Hon i sin fjällstickade tröja
den med renarna på
Raggsockor och kängor
Han under sin jacka
den svarta halvlånga
den med stora blanka knappar
den som klär honom så väl
Det yviga morgonhåret
Kalsongerna och strumporna och t-shirten under jackan
för inget annat
hinns med
den här morgonen

De snavar fram över trottoaren
Hon stannar
håller fortfarande hans hand
Han ser på henne
hon är tyst
betraktar omgivningen uppmärksamt 
-          Vad händer? frågar han
Hon hyschar och ler
Böjer huvudet litet bakåt 
-          Titta, säger hon
Han tittar

Där kommer den
Den första snön

Äntligen hände det

Ikväll hände det, äntligen, plötsligt. Jag hade cyklat hem från franskan genom regnet. Det var en helt vanlig kväll. Jag tänkte inte på någonting speciellt. Ställde bara in cykeln i cykelförrådet, låste och gick upp. Genast när jag hade fått av mig jackan och skorna i hallen gick jag bara ut i vardagsrummet och tände lamporna. Så nappade jag åt mig en anteckningsbok från bokhyllan, satte mig ner vid matbordet, fattade pennan och skrev. En dikt.

Det är just de där gångerna som är de bästa. När man bara sätter sig ner och skriver. Utan några avsikter eller mål eller ens tankar överhuvudtaget. Förutom att det är otroligt avslappnande och skönt så föds de allra bästa texterna på det sättet. Så har det i alla fall varit för mig.

Om man lider av skrivkramp, men ändå vill skriva, ska man göra det. Att sitta och vänta på inspirationen är lönlöst, för den kommer inte komma, tro mig. Även om det går trögt när man skriver och alla texter blir skit - fortsätt. Och släng absolut ingenting! Spara allt. Man kan komma att få användning av det i ett senare skede. Kanske se andra saker i texten senare i ett annat ljus.

Det var mina visdomsord för ikväll. Nu är min mage varm och go' av apelsinte. Dags att borsta tänder, krypa ner under täcket och avsluta dagen med några kapitel i en bra bok. Godnatt ღ

Ps. Peppe bloggade igår om liknande skrivtips.

Veckans sista dag

En skön söndag har passerat. Söndagar är till för att:

• dagdrömma
• umgås med någon man tycker speciellt mycket om
• dricka kaffe
• läsa inspirerande texter
• ta en promenad till butiken runt hörnet för att handla middag

Av någon anledning känner jag mig alltid mycket mer kreativ än vanligt på söndagar. Det börjar liksom pirra i fingertopparna. Oftast suktar jag efter att skriva. Men ibland vill jag också bara klippa och klistra, måla en bild, skapa små världar i vårt hem.

Idag har jag till exempel läst om Sara Stridsberg (hon som skrev Drömfakulteten) och Katarina Kieri (som jag är kompis med på Facebook!), lyssnat på Skrivarlinjens uppläsning på Översättarcentrum (Jakob kände inte igen min röst när jag läste Självbiografi - eller bara ren idioti) och hämtat Skriv om och om igen ur bokhyllan, men utan att öppna den.

En riktigt stillsam och lugn söndag i litteraturens tecken. Är dock mycket frustrerad över den här Stora Skrivkrampen jag obviously har drabbats av. Kan inte ens slå mig ur den med knytnävarna.

Ps. Googlade ordet skrivblockad och hittade den här bloggen. Kan vara bra! Ds.

Krispigt fredagspirr

Fredag eftermiddag på Kaserngatan. Dammkorn som virvlar i luften, svävar långsamt om vartannat. Väntar på något ännu inte identifierat. Det luktar i sovrummet. Gott. En blandning av nagellack, gult. Och av sambons parfym, man alltså. Bilder, filmklipp, musik, text på datorns skärm under ljuset av en gammal ful kontorslampa. Egentligen är det tänkt att just det här ögonblicket i just det här sovrummet ska spenderas på ett vettigt sätt. Vettigt sätt sett ur ett långsiktigt perspektiv. Livet pågår för fullt utanför, i världen. I sovrummet är det mest som om tiden står stilla, på samma sätt som i olika väntrum där man sitter. Det enda som rör sig där inne är dammkorn, en hand som lackar, gult nagellack på den andra handens fingrars naglar. Och så människorna i filmklippen på datorskärmen förstås.

Någonstans i den övriga lägenheten ligger några böcker om bland annat totalkvalitet och processledning uppslagna. Det är egentligen meningen att just de här ögonblicken ska spenderas med näsan i böckerna, som i jakt på förståelse, förhoppningsvis en Aha-upplevelse. Men sambon är inte hemma och han kommer inte komma heller på flera timmar. På dörrmattan i hallen dimper ett brev från American Express ner.

Fredag eftermiddag på Kaserngatan och inte någonstans finner hon den där speciella fredagskänslan. Hon minns den från förut och kan erinra sig den med hjälp av klara minnesbilder i sitt huvud. Minns att det var just eftermiddagarna på fredagarna som var bäst. På fredagseftermiddagarna fanns ett särskilt pirr i magen. Ett påtagligt ett, förväntansfullt. Det var ljuset från himlen som reflekterades i fjärden, luften som var krispig och lättgenomtränglig och så förstås doften av utomhus, bensin, tobak och någon pojkparfym. Den kommande helgen var ännu ett stort mysterium och även om den ena helgen oftast var den andra lik, var de alltid lika spännande och oförutsägbara.

Det är flera år sedan just de där fredagseftermiddagarna nu och nu väntar hon mest på att hon ska lyckas plocka upp böckerna om bland annat totalkvalitet och processledning. Hon vet att det i de flesta fall är nästan omöjligt när inte sambon är hemma. Hon önskar att hon snart ska få känna någonting som kunde liknas vid den speciella fredagskänslan. Det där särskilda pirret är kvar i en passerad tid, något man växer ur. Hon vet om det, men även om hon sörjer så vet hon också att det alltid kommer finnas kvar, som något krispigt i hennes minne.

Jag hade ju lovat mig själv att inte skriva fler texter om dig

Kvällsluften är sval men fuktig, doften är precis en sådan som man kan återskapa när som helst under året. Av sådan stark karaktär, så att säga. Basen dånar i huvudet, rytmen och rösterna, orden sprids via blodomloppet ut till alla vrår i kroppen, till och med till de som glömts bort. Stegen är hårda, målmedvetna mot asfalten, gruset. Muskelmassan värms, kittlas, lungorna töms och fylls och tempot, det ökar, hela tiden. Det är klart att man redan flera dagar innan har känt av att någonting hållit på att lossna. Någonting som har funnits där länge, någonting som grott, spätts ut, växt till sig, svämmat över. Det har bara varit en fråga om tid. Om plats och om tillgång på verktyg. Finns den? Tillgången?

Den finns såklart inte. Tillgången, på fel sida av travbanan på andra sidan stan. Nu handlar universum om fokus. Om att inte snava på ord, inte tappa ord, inte gå händelserna i förväg, hålla rösten stadig och sansad, inte bli allt för ivrig. Att hålla fast vid känslan, JA, livsviktigt, men också farligt att låta den bli alldeles för stor.

Så tempot ökar, ytterligare. Volymen högre och fotstegen ännu hårdare. Alla muskler i benen vibrerar, armar som vevar, svettpärlor överallt, på kroppen, hårtestar som drar ihop sig, lockas i fukten, i luften som är fylld av den där starka karaktären som man nästan kan sträcka sig efter och nudda vid. Hittar genvägar genom kvällen, för att inte tappa tråden, den där röda.

Så huset, det syns till slut. Och hjärtat, pumpar, glömmer slag, slår några extra för att kompensera. Nyckeln som faller ur handen som är för ivrig i väntan på vad som komma skall. Trapphuset, två trappsteg i taget, mycket nära nu, nära att tappa fokus, för nära dörren. Så nyckeln i låset, tempot som nått klimax och volymen som dånar i öronen, basen som dunkar i blodomloppet, sambon som hejar på en som inte hör för rädslan att tappa tråden. Tappa fokus, men datorn, just Din gamla, ligger där påslagen på golvet och ett nytt Microsoft Word-dokument är snabbt öppet och fylls, ännu snabbare, av ord. Fingrarna snavar på tangenterna, meningarna blir ofullständiga. Men skapar ytterligheter, tillkortakommanden, nya sanningar. Återskapar och förvränger minnen och lyckan, den är påtaglig och man vet att just det här skulle man aldrig kunna leva utan.

Maskrosbarn

Han lockade mig med, även om jag egentligen inte hade tid att lämna kapnotan.

Så var det alltid. Han kom svassande in i rummet, viftade med en cigarett eller sa att det fanns kaffe, att han skulle gå ut. Ibland frågade han bara hur det gick. Med mitt ritande eller uträknande.

Och jag sa aldrig Nej. Jag kunde inte, ville kanske inte ens heller. Jag vet inte.

En gång sa jag faktiskt Nej. Då tog han tag om mig, lyfte upp mig på axeln och bar ut mig på gården. Satte sig på bänken. Med mig i sin famn.

Allt det viktiga som hände där, den där våren, hände på bänken utanför huvudingången.

Bänken var vår utgångspunkt, den fasta grunden mellan oss.

Han ristade in saker i bänken. Solar, kinesiska tecken och sina initialer.

Med hjälp av bänken kunde jag berätta vad som helst. Kanske var det också, till viss mån, han som lockade fram det ur mig. Kanske jag någonstans visste att vi var mer lika än vad vi trodde, då.

Vi brukade sitta gränsle över bänken, mittemot varandra.

När det var soligt och varmt, speglade jag mig i hans solglasögon. Visste precis hur hans ögon såg ut, där under glaset.

Hans arbetsbyxor var fläckade av torkat lim. I synnerhet knäna.

När jag kom åt brukade jag pilla bort det torkade limmet. Han betraktade tyst mina händer medan jag noggrant petade och rev bort limflagorna.

Ibland hade han små penslar nedstuckna i någon av de stora fickorna.

Av risk för att fastna med håret i maskinerna, var jag tvungen att hålla det uppsatt. Han brukade kittla mig i nacken med penslarna.

Jag krökte mig. Lutade huvudet bakåt för att komma ifrån. Håret på armarna reste sig, som maskrosorna reste sig mot solen.