Februari. Så lite kvar av vintern
och ändå känns våren så oändligt långt borta. Den bästa tiden, så stor och
sprängfylld av förväntan att en knappt kan hålla sig till att promenera – en måste
springa!
Med lätta kliv rör jag mig
ljudlöst bakom betjäningsdisken. Skorna är nya och ger mig bättre hållning, i
den här situationen är jag så hemmastadd och trygg: möter varje människa med
ett mjukt leende, ett finskt ”hei”. Jag kunde komma hit i sömnen och servera
kaffe utan att spilla, dekorera alla smörgåsar och få rätt fyllning i rätt bröd.
Min yrkesroll förstärks av den välstrukna skjortan och det svarta förklädet som
jag har knutit kring midjan.
Jag skummar mjölk. Februariljuset
reflekteras i snön på kullerstenstorget och kaféet får ett luftigare intryck. Det
känns som om jag öppnas. Vid bordet strax utanför dörren sitter Rintamäki och
vaggar från sida till sida, framåt och bakåt. Jag betraktar honom över axeln medan
jag gör ett perfekt skum av den fettfria mjölken. Han drar djupa halsbloss från
en handrullad cigarett och vänstra handen håller han framför sig, lutad mot bordet.
En glaskula vilar i hans handflata. Jag vet inte vad det är för kula eller
varifrån han har fått den, men han ser paralyserad ut: nästan lite ivrig. För
tio minuter sedan stod han borta vid cykelställningarna och halsade det sista
ur en 0,7 liters Kossu. När flaskan var tom slängde han den över huvudet, mot
husvagnen där det säljs vietnamesisk mat. En väktare var där och jagade iväg
honom men nu är han tillbaka, med en glaskula i handen.
Två tonårspojkar kommer fram till
Rintamäki. Pojkarna tänder varsin cigarett och börjar prata med honom. Snart
reser sig han upp och de går tillsammans mot nedre torget. Förra vintern,
precis när den första snön hade fallit och vädret var milt, var det ett stort
gäng 12-åriga pojkar som kastade snöbollar på honom. De höll på hur länge som
helst och Rintamäki hade snö precis överallt, som vanligt hade han varken
halsduk, mössa eller vantar på sig. Jag minns att snöbollskastandet var över
när jag gick hem från jobbet. Och jag minns att jag hoppades att pojkarna en
dag skulle må dåligt över vad de hade gjort. Jag håller undan skummet med en
matsked medan jag häller den varma mjölken i espresson i cappuccinokoppen.
Det är snart tre år sedan jag för
första gången stod vid den här kaffemaskinen och skummade mjölk. Det var en
tidig morgon och solen lyste på min nacke när jag gjorde ett förfärligt löst
mjölkskum. Numera blir det hårt och kompakt, perfekt för att strö strössel
eller riven choklad över. Jag vet inte riktigt om det är för att jag har
druckit för mycket kaffe nu igen, men det är ett slags sprakande i kroppen som
gör att det är lite svårt att stå stilla. Jag ska snart få gå av mitt skift och
hemma väntar ett skolarbete med temat verksamhetsmiljö och självklart också
slutarbetet, men helst skulle jag skriva helt andra saker. Lösryckta ord och
meningar, i ett skrivblock i famnen, uppkrupen under en filt i soffhörnet. Sedan
kunde jag fläta samman några bilder av orden och meningarna, göra en större
helhet, en som betyder något och som berör. Och jag skulle läsa Dansar Elias?
Nej! igen, för det är snart den där tiden på året när en gör det.
Det har blivit så varmt att jag
klarar mig med en t-skjorta under vinterjackan och hela Hovrättsesplanaden har
smält fram. Det går så lätt att cykla och jag undrar vad det är med vissa tider
på året som lockar fram det där finstilta i en: det som gör att en växer fast i
en fåtölj vid stadsbiblioteket, sitter vaken på nätterna och pärlar eller målar
ryska dockor och att en glömmer att betala hyran för att en går lös med saxen i
en dyr inredningstidning. Eller att en skriver den här texten istället för ett
skolarbete med temat verksamhetsmiljö och självklart också slutarbetet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar