Skål för en dålig dag och för en chans man nog borde ta vara på

Förstod ingenting av franskaläxan igår. Av fyra uppgifter hajade jag en. En. Kände mig som en looser. Ville gråta. Hela dagen kändes helt värdelös.

Väl bredvid min bästa vän Julle i klassrummet vid Arbis började det äntligen svänga. Jag är ingen hejare på grammatik, men jag förstod vad resten av uppgifterna gick ut på. Och de jag hade gjort hemma var helt riktiga. Vi skrattade en hel del! Det var en rolig lektion som avslutades med diktamen.

Julle hade liksom jag haft en dålig dag, så efter franskan bestämde vi oss för att "fara på en". Så vi gick till D.O.M, Julle beställde en öl och jag en äppelcider och så skålade vi för en dålig dag. Det är fint när en rutten dag får ett bra slut.

Gammal bild på Julle och mig från när vi bodde i Fårösund. Vad är egentligen grejen med att man ska visa upp det man dricker?

Idag har jag varit hos min psykolog (har upptäckt en skylt utanför hens dörr som anger titeln psykoterapeut). Vanligtvis dricker jag inte kaffe till frukosten, men i morse var jag riktigt sugen. Eftersom jag är en sann tidsoptimist fick jag bråttom som vanligt, så jag tog med mig kaffet i en termosmugg. Perfekt ju! Förstår inte hur jag inte tänkt på det tidigare? Att sjunka ner i fåtöljen hos psykologen och sörpla kaffe var den bästa starten på dagen på länge.

Idag pratade vi mest om hur jag vill gå vidare efter årsskiftet (från början var tanken att jag skulle gå till polikliniken fram till årsskiftet). Jag skrev ju redan förra veckan att jag insett att jag inte känner mig själv så väl och det finns verkligen anledning för mig att fortsätta jobba med mig själv. Jag blev idag erbjuden möjligheten att gå intensivt i terapi hela följande år. Jag bloggar lite mer om det senare när det har fått sjunka in lite, men det är sannerligen ett fint erbjudande.

Nu är det dags för lunch! Det får bli en sån där man-tager-vad-man-haver-rätt idag.

Noterade känslotillstånd

Hej på er! Det har gått några dagar sedan sist. Jag har inte haft någon lust alls att blogga, men ni har kommit hit i alla fall och tittat och det uppskattar jag enormt mycket. Förhoppningsvis kommer ni ju hit för att ni tycker om a) mig eller b) det jag skriver.

Det har hänt en massa roliga saker sedan sist! Inte något mer spektakulärt än vardagen egentligen, men bara den är ju helt fantastisk. Den här senaste veckan har jag för det mesta haft en riktigt bra känsla i maggropen. Kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag har liksom... känt mig lättare än vanligt.

Jag har levt med ångest i ungefär ett år nu. Under året har min psykiska hälsa åkt i berg- och dalbana. Igår såg jag på Facebook en video där en bekant spelade gitarr och sjöng. Det var fint på ett värmande sätt och jag blev riktigt inspirerad. Samtidigt upptäckte jag att jag uppskattar välmående, välbefinnande, glädje och känslan av lycka på ett annat sätt nu än vad jag tidigare gjort. Numera noterar jag mina känslotillstånd.

Så någonting gott har kommit ur ångesten. Ångesten själv har krympt och jag har kommit till insikt om att jag inte känner mig själv så bra. Jag är alltså på rätt väg. Jag blir starkare. Och fram för allt är jag glad.

Om att söka hjälp

För en tid sedan fick jag en kommentar där jag blev ombedd att rekommendera en bra svensktalande psykolog i Vasa-trakten. Jag tänkte att ett inlägg som överlag skulle handla om att söka hjälp vore en god idé. Jag fick medhåll av några vänner så nu kör vi!

Du har insett att du mår dåligt - GRATTIS!

Jag har skrivit det förut: du måste komma till insikt om att du är "sjuk" för att kunna bli "frisk" igen. När du tänker efter är det ju helt logiskt. Om du förnekar att du mår dåligt kommer du knappast att söka hjälp heller.

Man kan må dåligt på flera olika sätt. Precis som med allt annat är det individuellt. Ångest är vanligt. För mig är ångesten bland annat ett lätt tryck över bröstet, en känsla av svaga armar och en slags oro i kroppen som gör att jag helst vill dra mig undan, men ändå inte vara helt ensam utan nära någon jag tycker om.

Jag vet att ångest inte är kul någonstans, den kan upplevas som riktigt, riktigt obehaglig, men som man säger så finns det någonting positivt även i det dåliga. Och det är faktiskt en bra sak att drabbas av ångest. Det är kroppens sätt att berätta för dig att någonting inuti dig måste få komma ut. Det kan vara trauman så som dödsfall som du inte har bearbetat ordentligt utan som har lagrats i kroppen.

Berätta om dina känslor

Att hålla depression och ångest för sig själv gör ingenting bättre, snarare tvärtom, så du borde verkligen berätta för någon hur du känner. Dels för att "lätta på trycket", men också för att människor i din omgivning ska vara medvetna om att du har en svår period i livet. Då blir det exempelvis inga dumma missförstånd om du inte beter dig som normalt.

Att berätta om dina känslor underlättar också vardagen och gör den tryggare för dig. Jag känner igen en annalkande panikångestattack och för mig har det fungerat bra att "prata bort" den, om jag är ensam ringer jag alltså någon nära som gör att jag känner mig trygg och som jag kan prata om roliga saker med.

När du berättar om hur du mår kommer du också att inse att det finns personer i din omgivning som har varit med om och känt samma sak. Det är bra. Tillsammans kan ni stötta och hjälpa varandra. Bara att kunna prata med någon som förstår exakt vad man menar är guld värt.

Den Gyllene Triangeln

Du har säkert hört det här förut, men det bör upprepas: de tre viktigaste hörnstenarna i ditt liv är 1) mat, 2) motion och 3) sömn. De utgör grunden i ditt liv och för din hälsa.

Ät nyttigt, varierat och vid regelbundna tider. Rör på dig, man brukar väl rekommendera en halvtimme promenad om dagen. Jag vet att det kan vara svårt att komma till skott när man är nere i en riktigt djup svacka, men traska i alla fall runt kvarteret. Det är bättre än ingenting. Och gör det gärna på dagen så du får lite ljus. Sov ordentligt, 8 timmar per dygn. Lägg dig och kliv upp vid samma tider varje dag så du får en bra rutin i ditt liv.

Jag måste medge att jag själv inte är så bra på just den här biten, även om jag vet att det är riktigt viktiga saker för en stabil och god hälsa.

Sök professionell hjälp

För någon kanske det räcker med att prata med föräldrar/syskon/vänner för att må bättre. Men ibland har saker (känslor, trauman) blivit för stora eller komplicerade för att man ska kunna reda ut dem på egen hand med hjälp av någon nära. Då kan det vara dags att prata med en professionell person. Någon som har utbildning, som vet vilka trådar man ska dra i för att reda ur knuten och som kan se på saker ur ett annat perspektiv.

Stadens/kommunens webbsidor

Det första du kan göra är att gå in på din stads/kommuns webbsidor. Informationen du behöver borde finnas under kategorin "Social- och hälsovård" eller motsvarande. Under kategorin Social- och hälsovård på Vasa stads hemsida, finns en flik där det står Barn, ungdomar och familjer. Under den fliken finns ännu en flik där det står Ungdomsstation Klaara. Längst ner på sidan, innan länkarna, finns en lista med rubriken "Var kan man få hjälp mot ångest och livskriser i Vasa". Från den listan kanske du hittar den hjälp du behöver. Där finns också telefonnummer bifogade. Om du är osäker på vart du ska vända dig: börja någonstans. Ring och fråga hur verksamheten ser ut eller berätta hur du mår och vilken hjälp du tror att du är i behov av så kan de ge dig råd.

Samtalskontakt i skolan

Om du studerar har du alltid möjligheten att prata med någon på skolan. I alla skolor finns någon som man kan gå och prata med: hälsovårdare, kurator, psykolog eller studentpräst. Enligt mina erfarenheter är köerna till dessa mycket korta och du kan gå dit när du behöver, utan att vänta. På din skolas hemsida kan du hitta information om var samtalskontakten befinner sig, när hen är anträffbar samt om det är nödvändigt att du bokar en tid. Om du känner att samtalskontakten på skolan inte är rätt för dig, kan hen i alla fall vägleda dig och berätta om andra alternativ där du bor.

Folkhälsans tonårspolikliniker

Folkhälsan har tonårspolikliniker i Vasa, Helsingfors, Åbo och Pargas. Till tonårspolikliniken i Vasa går ungdomar mellan 13 och 19 år. De övriga tonårspoliklinikerna kan också äldre ungdomar besöka. Jag har flera kompisar och bekanta som gått till tonårspolikliniken i Vasa och jag kan varmt rekommendera den! Klicka på rubriken för att komma till deras hemsida.

Ungdomstation Klaara

Enligt stadens hemsida koncentrerar sig Klaara på förebyggande och vård av missbruks-, mentalvårds- och livskompetensproblem. Ungdomsstationens service är främst riktad till 13-24-åriga ungdomar från Vasa och enligt avtal också till ungdomar från andra kommuner. Man kan gå till Klaara även om man inte har problem med missbruk, utan bara vill prata med någon. Namnet Klaara klingar finskt, men på stationen jobbar många personer och man får vård på sitt modersmål. Klicka på rubriken för att komma till deras hemsida.

Privata mottagningar

När det kommer till privata mottagningar kanske många är av åsikten och tron att de skulle vara bättre än allmänna mottagningar. Jag kan inte ta någon ställning till det då jag aldrig besökt någon privat mottagning, men jag tror att den allmänna vården är lika bra som den privata, då de flesta säkert gått liknande utbildningar. Att gå till en psykolog eller psykoterapeut vid en privat mottagning kostar för det mesta en hel del.

Man kan få ekonomiskt stöd. I sådana fall besöker man först en psykiater som gör ett utlåtande. Om psykiatern är av åsikten att du är i behov av vård, får du ekonomiskt stöd från Folkpensionsanstalten och betalar endast en självrisk vid varje besök.

Sammanfattningsvis

• Tillåt dig själv att vara ledsen eller nedstämd och må dåligt
• Du är inte ensam om dina känslor, berätta hur du mår för någon du litar på
• Se det från den ljusa sidan: nu ska du börja jobba med dig själv för att börja må riktigt bra igen! Genom att jobba med dig själv får du en förnyad och förbättrad självbild!
• Ät, motionera och sov (undvik alkohol då den är en bidragande orsak till ångest)
• Gör roliga saker tillsammans med människor du helt och hållet kan vara dig själv med
• Det finns hjälp och den finns till för dig, var inte rädd för att lyfta luren och boka tid till en psykolog eller annan samtalskontakt!
• Lycka till, jag vet att du klarar det!

Snor på Kaserngatan

Hej bloggen. Just nu skulle jag egentligen sitta och sörpla kaffe och prata om livsviktiga saker med min vän Jennifer, men på grund av en sviktande fysisk hälsa sitter jag hemma. Snoret hänger ner till mina knän och jag känner mig allmänt off.

Ja, ni ser ju själva!

Hur som helst så var jag tvungen att gå ut en sväng i alla fall. Gå ett ärende och posta brev. När jag hade kommit två kvarter hemifrån var det så här nära att jag vände om. För jag kände mig så sjuk. But you have to do what you need to do, eller någonting ditåt. Jag kämpade på i stan och tyckte synd om mig själv så jag svängde in till saluhallen och köpte en god och dyr choklad.

5,20€ för 70g. Men det är det värt!

När jag ändå var i saluhallen gick jag ett varv genom Indiska för att pigga upp mig själv. Alltså man vill ju köpa precis allt därifrån! Såg en stjärna jag skulle vilja ha i vardagsrumsfönstret i jul.

Snodde bilden från Indiska.

När jag kämpade hem tänkte jag på det här med julpynt. Nu för tiden börjar butikerna plocka fram julpyntet redan i september. När julen närmar sig är man så trött på alla tomtar och bockar och julsånger att man helst vill ha så neutrala och så få dekorationer som möjligt hemma. Känner ni också så?

Nu måste jag nog ta mig i kragen och i alla fall duscha. Så Jakob står ut med att åtminstone se på mig sedan när han kommer hem från gymmet.

Meddelande till Jennifer: När jag blir en frisk människa igen ska jag baka mockarutor (a.k.a. kärleksmums) så tar vi en tekväll hos mig! Meddelande till Jennifer slut.

Promenad

Nyss hemkommen från promenad! Så skönt det var! Väldigt mycket folk ute på dylika motionsrundor ikväll, speciellt nere vid stranden. Glad att jag gick ut så länge det ännu var ljust.

Kass telefonbild, jag vet. Men var tvungen att ta en bild då det var så vackert. Dock gör inte bilden verkligheten rättvisa.

Ska ta och planera kommande dagar i matväg (tacopaj på fredag!) och skriva en handelslista. Sedan ska jag möta upp Jakob på stan så ska vi gå och handla.

En grå och bra höstdag

Sitter och ordnar papper inför mötet med läraren Helena. Det känns super bra att ytterligare planera mina studier. Nu kommer jag få bättre grepp om vad jag ännu behöver för att fortsätta mot mitt mål: en examen i företagsekonomi! Håller tummarna för att det ännu inte är så många kurser kvar från årskurs ett som fattas.

Veckans psykologbesök är avklarat. Tycker det är skönt att ha samtalstid så där pass tidigt på morgonen. Jag kliver bara upp och äter frukost, borstar tänderna och klär på mig varma, mjuka, mysiga kläder. Så sjunker jag sedan ner i fåtöljen hos psykologen, i skenet från myslamporna. Nappar åt mig en näsduk från soffbordet intill och kryper in i mina mörkaste, jobbigaste känslor. Låter psykologen leda mig genom känsloskogen tillbaka mot stigen jag gick på ursprungligen. Ännu är det en ganska lång bit kvar, men jag är på väg och det är det viktigaste just nu.

Utanför är det riktigt ruggigt väder. Det är blött och grått. Den enda som lyser upp världen är alla träd. Röda, orangea och gula. Det är ganska fint. Jag var nyss till skolan en sväng för att träffa två tjejer jag ska göra ett grupparbete tillsammans med i kursen kundinriktad marknadsföring.

Nu är det dags att äta lite lunch så inte en kurrande mage ska störa mig och Helena på mötet.

Bilder från weheartit.

Troligtvis det längsta dagsboksblogginlägget i historien

Vecka trettiosju var en riktigt bra och rolig vecka! Som ni kanske minns så inledde jag veckan på ett ganska lågmält sätt: råpluggade till en tent.

På tisdag förmiddag var jag tillbaka vid Ungdomspolikliniken, efter ett uppehåll på fyra år. Min psykolog hade ändrat frisyr och fåtöljen var lite mer nedsutten sen sist. Annars var allt sig likt. Det var ett bra första besök. Jag berättade i kronologisk ordning om allt som hänt i mitt liv sen sist vi sågs. Jag lärde mig att ångest är samma sak som rädsla, bara det att när man är rädd så vet man vad man är rädd för, det gör man inte när man har ångest. Ser mycket fram emot att gå dit under hösten!

Tenten gick bra! Jag skrev om nyttan i att studera processer i kvalitetsutvecklingsarbetet, Total Quality Management och om hållbarhet som begrepp och hur hållbarheten kan tillämpas i företagen. Har ännu inte fått resultatet, men är helt säker på att jag kom igenom.

På tisdag kväll var det dags för första lektionen i franska II, som jag går vid Arbis tillsammans med min bästis Julle. När jag kom dit var jag helt övertygad om att vi skulle börja med repetition, men det visade sig att vi genast började på med possessiva pronomen. Jag tänkte trilla av stolen. Vi fick också göra en muntlig övning: vi skulle sitta tillsammans med någon vi aldrig träffat förut och presentera oss på franska. En kille vid namn Andreas satte sig hos mig och jag sa Je m'appelle Josefin. Och där tog mina franska kunskaper slut. Till min lycka kom Andreas knappt ihåg någonting heller, men jag tror nog jag får smygplugga en hel del hemma för att komma ikapp.

I onsdags öppnade jag kaféet halv åtta, jobbade fram till två och sedan gick jag raka vägen till Loftet för att köpa mig en blecklykta. Vasa City Storm började i onsdags så lyktorna var lite billigare.

På torsdag stod affärsbokföring på schemat och vädret var perfekt (förutom att det blåste som f*n, men det gör det ju alltid i Vasa ändå). På eftermiddagen for jag till kaféet och vi hade en riktigt lugn och skön kväll där, bara trevliga kunder och ingen stress alls. Efter jobbet for jag till Oliver's Inn, drack en Somersby och läste tidningen. Fonsi och Anna var på jobb så jag passade på att hänga med dem innan gulisarna invaderade stället.

Helgen inledde jag på stan tillsammans med Jennifer. En riktig orkan hade kommit till Vasa, men vi myste på kafé och gick i butiker och lät inte orkanen störa oss. En superb inledning på helgen! Hela kvällen drog jag fötterna efter mig hemma, iklädd mjukisbyxor. Lyssnade på radio och städade bland alla papper. Jakob satt mest i något hörn och tittade på när jag vände och vred på alla papper med rynkad panna.

På lördag for vi äntligen och handlade mat. Kylskåpet hade stått tomt i flera dagar. Och så lagade vi middag och sedan for vi ju på fest!

Jakob och Mats på väg genom stan

Födelsedagsbarnet Jutta och värdinnan Emilia

Jocke

Jannika

Jakob, Markus och Magnus

Och så förstås en bild på författaren till den här bloggen (samt författarens sambo)

Efter kaka, snacks och alkoholhaltiga drycker begav vi oss ut i natten. Vi gick till Rocktails och vi dansade tills luften tog slut på dansgolvet. Någon idiot som inte kunde hålla ordentligt i sitt stop spillde ut en halv öl över mitt bakhuvud och rygg. Gick ut på terrassen och surade ett tag men det räckte inte länge innan jag var tillbaka igen och hoppade omkring bland discoljusen tillsammans med mina vänner. Superrolig kväll! Så kul att vi var tvungna att sova ända till eftermiddagen igår.

Vi avslutade den perfekta veckan med att storstäda och dricka kaffe hos min lillasyster.

Lugnet efter stormen

Helgen är än en gång till ända. Har försökt läsa till tenten jag ska skriva på tisdag eftermiddag. Resultat av tentläsning = sisådär. Vi gled omkring hemma i mjukisbyxor hela dagen igår så på kvällen klädde vi upp oss lite och for ut med Jakobs kompisar Mats och Magnus. Litet senare joinade också mina vänner från Ingenstans; Simon, Adde, Juttin och Mimmi. Helt nöjd med kvällen!

Den här dagen har varit lite sämre igen. Jakob for iväg för att ta upp en båt rätt snart efter att vi hade vaknat och jag blev ensam kvar på soffan med min följeslagare Ångest. När Jakob kommit hem några timmar senare och vi hade ätit middag tillsammans svämmade det över för mig. Och att försöka förklara för en helt vanlig människa som aldrig haft ångest hur det verkligen känns, är omöjligt. Det går ju inte! Jag hittar inte orden som skulle få Jakob att förstå exakt hur omöjligt och tungt allting känns i mig.

Jag hittade för några dagar sedan en text jag skrev 2007, på hösten. Jag tycker att den talar ganska mycket för sig själv. Som en påminnelse om att där var jag är nu, idag, just precis där har jag varit tidigare.

"... när jag väl kommit mig upp ur sängen efter en jävla massa ångest, gick jag bara ut i köket och satte mig vid bordet och grät.

Mamma ringde Ungdomspolikliniken. Hon skulle inte ha behövt söka upp deras telefonnummer i telefonkatalogen, jag kunde den ändå utantill. Min gamla psykolog jobbade kvar. Det känns så konstigt att jag efter två veckor kommer gå dit igen. Och igen och igen och igen. Liksom, för alltid. Ja, så känns det. Som om det aldrig någonsin kommer ta slut på det som får en att må illa. Som om det kommer fortsätta och fortsätta och fortsätta i all jävla evighet, men ingen förstår varför."

Det kanske låter konstigt, men det gör mig mycket hoppfull att få det så här svart på vitt: faktum att jag är tillbaka i det där dunklet (eller vad man ska kalla det?) igen. För jag tog ju mig ur det, jag började må riktigt bra igen. Jag vet att mitt gamla vanliga, glada, lätta jag finns inom räckhåll. Det kommer bara ta lite tid.

När man nått botten finns det bara en väg därifrån och det är uppåt

Stressen är en parasit som fäster sig någonstans i magtrakten inuti och sedan börjar den gnaga på en. Inifrån och ut. Jag är inte dum. Någonstans har jag ju hela tiden vetat att stressen inte försvunnit någonstans, att den funnits kvar i min mage. Att jag inte läkt helt och hållet.

Jag vet inte när eller hur den hamnade där. Kanske var det redan under mitt första år på yrkeshögskolan. Ett som är säkert är att den funnits där längre än jag till en början trott. Stressen har varit där i min mage, långsamt tuggat i sig av mitt innanmäte, växt sig större, spridit sig och slutligen börjat ge sig till känna. Stressen började visa sig i form av oförmåga att fokusera, sömnlöshet, utebliven sexlust, aptitlöshet, glömska, hjärtklappning, andnöd, magkatarr och sist, men inte minst, dock absolut värst: ångest.

Jag vet ju att ångesten egentligen finns bara i mitt huvud, att det i grund och botten är jag som har satt krokben för mig själv. Det är så lätt att säga och skriva. Jag kan exempelvis säga det själv högt, för mig själv och inför andra och veta att det är sant. Andra kan säga det till mig: Josefin, it's all in your head. Och jag vet ju det, jag vet ju att det är sant. Problemet är bara det att när man har kommit hit, till idag, när ångesten har blivit så stor och fått så mycket makt, då kommer man sig inte därifrån på egen hand. Man har sjunkit så långt ner i sin egen gyttja att man måste få hjälp av någon för att komma sig upp.

Idag har jag bett om hjälp. Jag har stämt träff med min gamla psykolog. Jag kommer inte fortsätta gå till henne då ungdomspolikliniken tar emot 13-19-åringar, men hon kommer hjälpa mig att hitta en ny samtalskontakt, hjälpa mig hitta rätt hjälp. Jag har också försökt få en tid till min läkare, dessvärre finns det inga lediga tider.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det här för att bättre förstå mig själv och för att jag inte vill gömma någonting, varken för mig själv eller för någon annan. Det här är jag, just nu, och det första steget till att bli frisk är att komma till insikt om att man är sjuk.

Skit

Idag har jag slösurfat och varit i skolan på en föreläsning. När föreläsningen var över vek jag in till Malin och Dennis en sväng. Satt och pratade lite om lördagen bland annat och annat smått och gott.

På vägen hem blev jag plötsligt riktigt, riktigt varm. Började svettas helt hysteriskt och tänkte att nu var nog någonting konstigt på gång. Började givetvis känna mig svimfärdig. Promenerade snabbt hem, hade inte alls lust att sätta mig på huk på trottoaren med huvudet mellan knäna. Slet genast av mig skjortan och skorna när jag kommit in i hallen och kastade mig sen på sängen.

Det har gått cirka två timmar nu och jag har fortfarande inte någon kraft i varken armar eller ben. Är arg. För att det drar ner så otroligt på humöret om man känner sig sjuk. Och speciellt när man känner sig sjuk på ett sånt här sätt. Ni vet, det är varken feber eller förkylning eller magsjuka. Men det är någonting konstigt.

Infektioner och andra, roligare saker

Har drabbats av en riktigt jävlig urinvägsinfektion (är det tillåtet att blogga om sånt?). Jag är strax över tjugo och jag har aldrig haft urinvägsinfektion förut, men jag har förstått att det är vanligt. Efter att jag hade bloggat igår var det precis som om någon körde in ett par knivar i min vänstra njure. Kvällen innan hade jag haft riktigt ont i magen och ryggen, men inte tänkt desto mer på det. Hur som helst blev jag sängliggande hela eftermiddagen och kallsvettades bara av att gå en sväng till köket. Jag ringde till huvudhälsostationen och fick genast en remiss till laboratoriet till följande morgon (idag alltså).

På kvällen kom min nästa äldsta syster hit. Det var det bästa under hela dagen, jag mådde mycket bättre då så det var skönt. Ah, hennes humor är outstanding (på ett bra sätt)! Hon hade med sig Fazers choklad med jordgubbar och tranbärsjuice (hur gulligt?). Hoppas vi snart kan köra en repris (fast utan infektion, tack).

Redan klockan tolv idag fick jag utskrivet ett recept på antibiotika, tack och lov! Hoppas att jag aldrig behöver uppleva det här igen...

Ikväll har vi haft Jakobs faddrar på besök. Det blev en riktigt rolig kväll! Vi fick en fin blomma och bjöd på somrig fruktsallad som vi förtärde på balkongen.

Gardenian då

Kände att det var dags för en outfidare - ÄLSKAR byxorna som blev köpta redan 2009, från Ellos

Hej hej