Jag frågade "Vad gör du". "Organiserar ditt hår" svarade han.

"I'm a storyteller, I make things up" I explained

But you
The story about you

I never had to make that up
It was real

from the first word I wrote

Sedan tänkte jag att man inte borde vara så kritiskt inställd till Livet. För det är mycket större än man tror.

Det har alltid varit
och är,
fortfarande,
ofrånkomligt
Kommer förmodligen alltid att vara
Oupphörligen

Det söker liksom upp en
Kryper inpå,
in under huden
Tar sig in
likt den råa kylan
under kappan om hösten;
Man kommer aldrig undan



Sedan kan man ju fråga sig
varför man ens skulle försöka fly?

Precis som om man låste in sig
i badrummet i väntan på
långdistansroboten

Långdistansroboten kommer
och den kommer slå ner
och då gör det ingen större skillnad
om man låst in sig i badrummet
eller någon annanstans heller
för den delen


I skärvorna som återstår
av badrumskaklet
reser man sig

Det har pockat på tillräckligt länge



Så man fjärmar sig,
försvinner in i en annan värld

(för man har känt sig kvävd
Faller i någon slags trans,
oåtkomlig
Hukar över tangenter och bläckbokstäver med koffeinhänder
Domnar i benen
- bristfällig blodtillförsel i resten av kroppen medan huvudet och hjärtat spinner på höga varv
Glömmer att äta middag
Spelar just den där låten på repeat i timmar
Allt för hög volym
Spränger trumhinnorna
Går ut i morgonrocken
till Ärrän
som en annan vålnad
för att köpa cigaretter)

Och kanske,
kanske,
vill man stanna i den

Internationella Kvinnodagen

Vid frukostbordet

Kaffekopp nummer två

mellan våra ögonpar

Över brödsmulor,

omelettrester

Jag visar

mina gårdagsfynd:

Nagellack, peelingkrämer, torrschampo

Stor iver,

spelat intresse

Han säger

att ja det är tydligen dyrt

att vara kvinna

Jag tänker

att det nog faktiskt blir ganska dyrt

men på en jävla massa andra sätt

I min byrå

I min
byrålåda

sparar jag

alla dina
förlåt

Rum utan gränser

Orden verkar inte ha några gränser
i det här rummet
Här vaknar allt till liv
Gränsen mellan tak och väggar
tycks också den
helt obefintlig

Konturerna av hans näsa
skarpa mot bollarna av ljus
från gatan
genom gardinen

Explosioner djupt inuti henne
när hans ögonvitor plötsligt
blir så tydliga

- Vad ser du?
- Dig.

Dominospel
av stötar
genom hennes kropp
när hans andetag träffar hennes hals
Hans hand tar hennes ben isär

I det här rummet vaknar allt till liv
Miljoner ord
rusar genom henne
Ändå är hon oförmögen
att öppna munnen
Låta alla de där orden
vibrera hennes stämband
Silas mellan hennes läppar

Hetta från hans handflator
Hon fryser fast i madrassen
Inser att hon är helt ensam
om alla de där orden
den där känslan
av gränslöshet

Aurora borealis

Hänförande
Grönt ljus
Laddade partiklar
i hög hastighet
landar i atmosfären

Aurora borealis
Norrsken
Ett av de mest otroliga
på en mycket lång tid

Cyklister
som cyklar in i lyktstolpar
Bilister
som kör av vägen
Paralyserade
av det dansande
gröna ljuset

Utomordentligt vackert!
Magiskt!
Underbart!
Breathtaking!

Jag missade hela
spektakulära showen
Ser den sedan
i Instagramflödet
De senaste händelserna på Facebook

Hade bara ögon för en sak:
Dig

The last time

This is the last time I’m drinking a bottle of wine here

This is the last time I’m writing poetry on this balcony

One bottle all by myself

This is the last time my bare foots touches these wooden floors

This is the last time I loose my lighter here

A lighter I kept as a secret from you

This is the last time I’m looking for something to eat in the frige

This is the last time I’m looking for anything here

All items has their own places, I know these places

And you didn’t buy me any food

’cause I’m a vegetarian

You’re not

This is the last time I sleep in this bed without someone who snores or cries

This is the last time I feel this safe here

You always made me feel safe

This is the last time I wonder how you’re doing

This is the last time I wonder with whom you sleep

I know exactly where you’re sleeping and I know you’re doing more than well

This is the last time I go out in the middle of the night to buy milk

This is the last time I worry about my morning coffee

You never knew when to tell me we were out of milk

This is the last time I wash my aprons here

This is the last time I’m using our dryer

From now on you have to fight with the neighbours all by yourself

This is the last time I can actually see the dawn crawling trough the windows

This is the last time I’ll sleep here without any curtains

And the last time with earplugs

This is the last time I'm here in between all these boxes

This is the last time I have to figure out wich plastic bowl is yours and wich is mine

That’s actually ridiculous when you’ve got both the bed and the balcony furniture

This is the last time I feel this place is my home

Den 1:a

Den första mörka natten
den första natten
någonsin


Han ger henne
sin extra tandborste


Vad vill du mig
frågar hon
och han svarar
Allt

Betraktaren

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Du som fortsätter komma
även om det inte
händer någonting
alls
här

Du skrollar
ner och upp
Botaniserar bland orden
bilderna
Försöker du förstå?
Eller låter du bara
orden landa?
I ditt hjärta?

Gör jag dig hel?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Kanske vet jag redan
Kanske har jag sett dig
på stan
Kanske satt du och drack
kaffe
intill Frihetsstatyn

Befinner du dig långt borta?
På andra sidan havet?
Jorden?
Kanske sitter du under ett myggnät
i din säng
på en annan kontinent
Smakar på mina ord
innan du lägger dig

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Jag är så nyfiken att jag spricker
Vill veta precis
allt
om dig
Vad du gör på natten
när du inte kan sova
Vem tänker du på då?

Rusar ditt hjärta
liksom mitt
särskilt hårt
när du cyklar genom våren
med vinden i ditt hår?
Om du har hår

Dansar du obönhörligt
ensam i ditt vardagsrum
med musiken
på högsta volym
så kaffet stänker på väggarna
och grannarna ringer polisen?
Känner du att du lever då?

Bygger du själv?
Nya världar
med ord
du sökt och funnit
i tjocka ordböcker?
Återskapar du
tider från långt innan?
För att kunna åka
tillbaka?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Bara tomma ord

Du var så farlig
Du tog allt jag hade
men gav ingenting tillbaka

Puls

Idag
har jag haft
en mäktig
puls
under min högra ringfingerspets

Synd
att jag var tvungen att
dra
undan handen
för att det kittlade så mycket

07052009

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.

Han som figurerar en halv meter framför mig, ler.
Konstant.

Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
 - Va fan gör du? Sluta va så jävla jobbig.

Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig.
Kanske han inte ens tycker det.
Men precis när han har uttalat orden, är det som om någon river ridån åt sidan.
Allting blir klart som kranvatten.

Det är ju sant.
Nu inser jag att det är sant.
Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än på vilket de förhåller sig till andra.

Plötsligt är många gåtor lösta.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.

En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum.
Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
 - Jag måste gå nu, säger jag.

För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä.
Det är en påfrestning att ens försöka få gången att se normal ut.

Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.

Härifrån fortsätter oändligheten

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Jag vrider på mig, rullar tinningen mot det kalla hårda. Försöker nå övergångsstället på Stationsgatan med blicken, men jag ser ingenting. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret.

Egentligen är det ju helt befängt att ta avstånd från något som man längtar så oerhört mycket efter, bara för att undvika att bli placerad i en låda, en kategori. För att undvika att vara som alla andra. Men då kommer jag att tänka på något som någon sa, för ett par dagar sedan:

 - Du är nog inte som alla andra du. Det är därför jag tycker så mycket om dig.

Och så tänker jag att det kanske inte finns någon risk.

Allt som händer, som kommer att hända, från och med nu: det händer för mig. Inte för någon annan. Ingen kan komma hit och tro att allt jag skriver är sant. För jag skriver. Vilket i en del förlängningar betyder att jag ljuger, hittar på. I en del förlängningar betyder det att jag bara kryddat sanningen lite, förskönat den, slipat ner vassa kanter - eller gjort runda kanter vassa. Ibland skriver jag sanningen, rakt upp och ner, utan att gå några omvägar. Men oftast är det en mix av alla typer: lite hittepå, lite rena rama verkligheten och lite kryddad sanning. Ingen kan någonsin peka ut vad som är vad, det är inte ens lönt att försöka.

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret. Men så tänder någon en lampa, i ett rum i en lägenhet i huset mittemot. Och det är då jag lämnar fönstret med ett flottigt avtryck från min panna och sätter mig ner. Jag sätter mig ner och skriver det första ordet. Därifrån fortsätter oändligheten.

Min egen favorit i repris

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Läser allt jag kommer över och skriver poesi

och tidningsartiklar

och städar och dammar

Jag lever ett lugnt liv

i närheten av havet

Jag är Finlandssvensk

jag hade en Finlandssvensk uppväxt

Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken

och var med i scouterna

Jag drömde om att få ta pianolektioner

och spela på stora flygeln

i skolans gymnastiksal

Jag fick aldrig ta några pianolektioner

mamma sa Nej, förstås.

Jag ägde ett par Adidas Superstars

Jag plastade in smörgåsar

i köket vid en bensinmack

Jag åt pommes frites

ensam på en kökspall i lagret

och tjuvrökte

på allmänna tak

och bakom flagnande staket

Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen

Jag umgicks med de unga männen

Jag köpte ordentliga kängor

och gick rakt ut i skogen

i halvmeterssnön

för att bli kvitt aggressionen

Jag idkade aldrig dubbelmoralen

Jag var aldrig inställsam

Jag gick med som poet i en Ordverkstad

och signerade två år senare antologier

Jag har räknat ränder

i mattor

hos psykologer

och blivit intervjuad för radiokanaler

och dagstidningar

Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang

på Stockholms möbelmässa

och sett folk kapa av sig fingrar i misstag

Paniken i deras ögon

när de insett att blodet

är deras eget

Jag har uppehållit mig

i städer av betong

Sett änglar vandra längs gatorna

om nätterna

Jag har betraktat dammet i luften

i en lägenhet där tiden stod stilla

Jag har aldrig lämnat Norden

Aldrig ens varit på väg

Mamma sa Nej, förstås

Jag har funnit nyckeln

till inspiration

på en av Vasas sunkiga

lokalbussar

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Tvättar kläder och diskar disk

och suckar

i utmattningen

av att alltid vänta

på någon

som aldrig

kommer komma

Varför slutar jag inte vänta?

I sinom tid ska jag sluta vänta

Jag har trevat mig fram

med hjälp av väggar

mitt i nätterna

och slagit gropar

i smalbenen

Jag har haft

en död vän

hängande i mitt tak

Jag har intresserat mig

för rastafari och satanism

och druckit örtte

tillsammans med

mormonfamiljer

Men hela kalaset

slutade med

att jag vände min egen kyrka

ryggen till

Jag har sett Lilla Livet

genom ett smutsigt bilfönster

en varm majkväll

till tonerna av Audioslave

Jag har hört skrattmåsarna

tidiga morgnar

vid Sandö

Jag har skickat flaskpost

och beskådat galaxer

från bryggor

mitt ute

i ingenstans

Jag har funnit njutning i smärtan

och tillfredsställelse i ensamheten

Jag vet inte

säkert

om jag tror

på kärleken

Jag har druckit latte

tillsammans

med sjungande vargar

på inglasade kaféer

intill kullerstenstorg

och frihetsstatyer

Funnit längtan

i vargarnas ögon

och sett tillbaka

genom dem

Jag gav mig av

för jag visste

att om jag stannade

kvar

skulle jag kvävas

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Jag kommer ge mig av

härifrån

men vill inte heller tillbaka

dit

varifrån

jag kom

Jag vet att när en dörr stängs

öppnas ett fönster

Men det som aldrig har haft någon början

kan inte heller ha något slut

Ögonblick från en sensommarnatt

Han har försvunnit. Hon har letat överallt och frågat efter honom men ingen tycks veta vart han har tagit vägen. Hon har försökt ringa, men utan svar. Hon går ut från puben, ut i den mörka sensommarnatten och tänder en cigarett. Trubaduren, som är hennes vän, har precis spelat årets sommarplåga, låten på allas läppar, den som spelas minst fem gånger om dagen vid hennes jobb och han bjöd upp henne på scenen för att sjunga den tillsammans med honom.

Klockan börjar gå mot halv två och alla i puben är fulla. Själv har hon tappat räkningen på hur många päroncider hon sänkt. Hon försöker ringa igen, men efter nio signaler och ett uteblivet svar är hon för rastlös, för orolig för att vara kvar. Tanken att det kanske vore bäst att säga till vännerna inne i puben att hon drar slår henne, men det hinns inte med. Det kan vara bråttom.

Hon har varit hans språngbräda ut ur ett mycket destruktivt beteende där sömnlösa nätter, krossade glasrutor och ångestdämpande piller varit vardagsmat. Första natten de sov tillsammans var första natten på nio månader som han sov i sin säng. Han har funnit en trygghet i henne som han har letat efter men inte kunnat hitta någonstans.

Hon svär för sig själv över att vara tvungen att gå hem till honom, även om det inte är långt. Gatubelysningen är släckt sedan någon timme tillbaka och det är beckmörkt omkring henne. Hon ser knappt vägen framför sig men hon vet exakt var varje grop i asfalten på cykelvägen finns.

När hon närmar sig ser hon att det lyser i vardagsrummet. Hon skyndar på stegen och den sista biten springer hon. Hon rycker i dörrhandtaget men det är låst. Bultar länge och hårt på dörren. Genom den nya, frostade glasrutan i dörren kan hon se att tv:n är påslagen, men ingen rör sig i rummet. Hon går runt huset och kikar på alla fönster, men persiennerna hindrar insyn och fast hon knackar på alla fönster får hon ingen som helst respons. Hon lyfter på det lösa fönsterblecket vid sovrumsfönstret och för försiktigt in handen där under. Nyckeln känns kall när den nuddar hennes fingertoppar och hjärtat bultar fort, fort i bröstet.

Det är en sötaktig lukt som slår emot henne när hon äntligen kommer in i farstun. Den känns frän i hennes näsa, hon vet precis vad det är för lukt och vad den betyder. Hon ser sig om i rummet och förstår först ingenting. Tv:n står på men volymen är så pass låg att man knappt hör någonting. På golvet ligger skor huller om buller, tunna sommarjackor och tomma ölburkar. Plötsligt ser hon bakhuvuden av fyra unga män i soffan. När hon gått runt soffan inser hon att alla fyra har däckat. Hon har inte mycket över för någon av dem, inte ens i en helt vanlig situation och absolut inte just nu.

- Hallå? försöker hon.

Ingen reagerar.

- Hallå? säger hon igen, lite högre, men får fortfarande inget svar.

På vardagsrumsbordet står tomma ölburkar och en full askkopp. Det ligger aska överallt.

- Men vad satan, mumlar hon.

Utan att hon själv förstår vad hon gör, höjer hon handen och ger den unga mannen närmast henne en ordentlig örfil. Och han kvicknar till, kikar förvirrat upp på henne. Av någon anledning blir hon plötsligt arg. Väldigt arg. Hon örfilar de tre andra männen också och de ser alla lika bortkomna ut, som om de inte riktigt vet hur de har hamnat i den här soffan.

- Nå men hejsan! Kanske det skulle vara dags för er att gå hem nu? säger hon och de unga männen börjar röra på sig i soffan.

Hon kan fortfarande inte förstå var han är någonstans, men på väg till sovrummet, utanför köket är hon nära att snava på honom. Han ligger på mage. Snarkandes. Hjärtat skenar i hennes bröst nu och hon faller ner på knä bredvid honom, ruskar om honom.

- Herregud, vad gör du? Du kan ju inte ligga här på golvet!

Det tar en stund innan hon får något svar från honom, men till slut börjar han äntligen röra på sig. Hon kliver upp och går ut i vardagsrummet igen. Tre av männen har fått på sig sina skor men den sista verkar ha svårigheter med att hitta sin telefon.

- Men är ni kvar än? Ni skulle ju gå hem! fräser hon.

Hon går förbi de unga männen, öppnar dörren på vid gavel och gör en gest ut i den svarta natten.

- Så, här är dörren, där är vägen.

- Men jag hittar inte telefonen! klagar han som ännu är kvar i vardagsrummet med grötig röst och det tar ett tag innan hon har övertygat honom om att han kan hämta den nästa dag.

Till slut är alla ute på gården. De ser sig omkring, precis som om de inte visste vartåt de ska börja gå. Hon stänger dörren och kollar att den gått i lås. Hon snör av sig skorna och slänger jackan på kontorsstolen som står mitt på golvet i rummet.

- Snälla, du kan inte ligga på golvet, gnyr hon.

Han har rullat över på sidan och gör en grimas.

- Förlåt! Jag ville inte att du skulle se mig så här...

- Kom nu, hjälp till lite, säger hon och tar tag i hans arm.

- Förlåt mig, snälla, förlåt.

Hon drar i honom. Försöker få upp honom på benen, men det är svårt. Han väger dubbelt mer än vad hon gör och det verkar som om hans kropp stängt av. Han är helt lealös.

- Du kan ju inte sova på golvet, snälla hjälp till lite nu, säger hon trevande och till slut står han ändå på benen.

Hon hjälper honom in i sovrummet. Han stödjer sig mot henne med hela sin kroppsvikt och hon har svårt att hålla balansen. Hon får ner honom på sängen, men han hålls sittande bara några sekunder innan han faller bakåt. Hon spänner upp hans bälte, drar ner gylfen och börjar lirka av honom jeansen.

- Vad gör du, frågar han och fnissar.

- Klär av dig. Du vill inte sova med kläderna på, tro mig...

- Alltså du är så snäll. Förlåt mig, du skulle inte få se mig så här.

- Nej, jag vet. Men kan du hjälpa till lite nu?

De hjälps åt med hans kläder. Han sätter sig upp i sängen så hon ska kunna dra av honom t-shirten. Han blir att se på henne när hon fått tröjan över hans huvud. Hon börjar klä av sig själv och han håller kvar blicken på henne.

- Vad är det, frågar hon.

- Du är så fin, så snäll...

Hon går ut i vardagsrummet, släcker lampor och tv. Hämtar två glas vatten som hon tar med till sovrummet. När hon kommer dit har han krupit ner under täcket på sin sida av sängen. Hon placerar ett glas på hans sängbord, går runt sängen och ställer ner det andra glaset på sängbordet vid sidan där hon sover. Han följer henne med blicken.

- Jag tycker så mycket om dig. Du är så snäll. Förlåt mig, jag känner mig så dum.

- Ta det lugnt nu, det är okej.

- Nej, du skulle aldrig få se mig så här...

- Du sa det. Men det är lugnt, jag är inte arg på dig.

Hon lägger sig i sängen och drar upp täcket över bröstet. Utanför vilar ett kompakt sensommarmörker och den fräna, söta lukten i vardagsrummet försvinner sakta men säkert ut genom en vädringslucka. Han vänder sig mot henne. I den stunden hon allra minst hade förväntat sig de orden, säger han dem.

- Jag älskar dig.

Och trots att hon vet att hon snart kommer att ge sig av, kommer hon aldrig komma ifrån faktum att hon älskar honom också.

Dagbokspoesi: Stegringslopp

Vaknar till ljudet
av ett tomt hus
bilden av trädkronor
vajar i vinden utanför fönstren

Försöker fatta tag
i känslan från drömmen
Känslan av att springa,
vara på väg mot något,
någon,
utan ben som vill bära kroppen,
stapplande steg mot fuktfläckad asfalt

Känslan som föds i vetskapen
om att det inte går,
inte går att komma fram


Två timmar och hundra boksidor senare
ekologisk gröt med linfrökross
i skenet av kökslampan,
ett tilltagande regn utanför

Fyller kroppen med hett grönt te
en gammal avmattad känsla av tid
som står stilla,
visare som aldrig färdas
någonvart över urtavlan,
just här, på den här platsen


Någonting ont
precis nedanför skallbenet i nacken,
börjar klättra uppåt
Malet kaffe i ett ofärgat filter
i kaffebryggaren
puttrar tryggt
ljudet blandas med ett svagt sorl
från radion
En trött radiopratare
som får till och med katten att gäspa


Passerar rummen
kalla fingrar slutna
om en kantstött gammal kaffekopp,
iklädd säckiga jeans
en noppig kofta, skitigt hår
En helt vanlig
ledig dag fylld
utav avsaknaden av planer,
just här, på den här platsen

Avverkar minnesbilder
som bor kvar i rummen,
av vänner också dem
med kaffekoppar i sina händer
Mentolcigaretter som glöder i regnmörkret,
höstmörkret och vintermörkret
Vänner som inte mera finns i livet
Och vänner som inte mera finns i just mitt liv

Begär, upphetsning, ett välbekant pirr, uppstår alltid efter den första kaffekoppen, begär, efter mer kaffe, fler ord, att skriva, med penna på ett papper, med tangenter i ett Word-dokument, återskapa platser, tider, fantasier, placera människor där, hitta på, få utlopp för ALLT, alla känslor som kryper i kroppsvrårna, blodet som rusar i ådrorna, skapar sus mellan hjärtklaffarna, vända om, stryka, skriva nytt, om allt det man är, så stort

Det är som att komma,
nå klimax
Det lägger sig sedan, lugnet,
när de kommit ut, orden
Som om de vore en kraft som
tvunget måste ut
för att man inte ska bli galen
Tillbaka i den lediga dagen,
det regntunga mörkret,
är det som att vakna till

På datorns skärm
flimrar en chatt om
nattens drömmar
deras betydelse och speglingar
samt ett recept på böngryta

Del ett

Hon hoppar in i bilen och doften av nyduschat hår slår genast emot honom. Hon hejar kort utan att möta hans blick, istället fäller hon ner solskyddet och borstar med lillfingret bort någonting osynligt strax ovanför högra ögonbrynet. Hon har inget smink och hennes ansikte ser på något sätt naket ut. Sedan vänder hon sig mot honom. Ögonbrynen är rynkade och mellan dem finns en liten fåra, knappt märkbar, men man ser den om man ser på henne så som han gör.

- Vad väntar du på?

- Ingenting, svarar han och kan inte låta bli att le.

Han sätter växelspaken i backen och släpper handbromsen.

- Vad gjorde du igår kväll? frågar han.

- Ingenting! Vad gjorde du?

Tänkte på dig. Hälften av alla tankar jag tänkte handlade om dig.

- Inte så mycket, drack några öl bara.

- Jaha.

Han vänder sig mot henne och hon smäller upp solskyddet.

- Är du sur?

- Ja... svarar hon.

Men några sekunder senare börjar hon skratta. Som vanligt. Hon kan inte vara sur även om det vore allt hon någonsin önskade sig. Han spricker upp i ett leende och så skrattar han med henne.

Väl framme kliver de ur bilen och går in, lyfter i tur och ordning ner varsin kaffekopp från översta hyllan: de rymligaste. Hon går först och häller upp kaffe åt sig själv och sedan åt honom.

- Med en liten skvätt mjölk, va?

- Ja, svarar han.

- Och en sockerbit.

- Just precis.

Han tar emot sockerbitarna hon räcker honom och så börjar hon gräva efter mynt i byxfickan. Men innan hon hinner fiska upp tillräckligt många får han ögonkontakt med kassabiträdet och säger att han tar det och räcker fram bankkortet.

- Så det här är alltså en dejt? säger hon och blinkar retsamt mot honom.

Om det ändå vore så bra.

- Kan man väl säga.

De sätter sig vid ett bord vid fönstret, men hinner bara ta en klunk kaffe innan hon föreslår att de ska gå ut. Säger att hon vill röka samtidigt som de dricker kaffe. Fast det regnar, men att de ju kan sitta vid bordet under taket.

Han håller upp dörren för henne och hon går ut. Han slår sig ner mittemot henne vid bordet under taket, räcker henne tändaren när hon utan att ens öppna munnen ber om den. Hon är ovanligt fåordig, de sitter tysta medan de röker. Bekymrad eller kanske mest fundersam, så ser hon ut då hon blickar ut över vägen och på långtradarna som viner förbi.

Tänk att få vakna och se det där ansiktet varje morgon. Jag vill att du ska vara bredvid mig i min säng på morgnarna.

Hon öppnar munnen och drar efter andan, tar sats. Men förblir ändå tyst.

- Vad tänkte du säga?

- Nä, ingenting.

De småpratar i bilen på väg tillbaka. Om samma saker som de alltid småpratar om. Funderar på vad de ska hitta på imorgon. Hon ser lite plågad ut när de är framme vid huset där hon bor och hon öppnat bildörren och är på väg att kliva ur, men han kan inte komma på vad det skulle bero på. Hon säger hejdå och det är ett snett leende som möter hans. Med en gångstil som liknar på en mans börjar hon gå mot dörren.

Han lägger växeln i ettan och glider sakta mot utfarten. Han blinkar till höger och kusten är klar så han gasar på och växlar. Precis innan han ska svänga runt huset hon bor i kastar han ett öga i backspegeln och han hinner notera att hon inte gått in, utan står kvar på trappan med handen på dörrhandtaget till trapphusporten och ser efter honom. En hundradels sekund senare försvinner hon utom synhåll.

Texter en kan önska att en själv skrivit

Att skriva om Att skriva (förbjudna texter om dig)

Utanför min inglasade balkong pågår sommaren
Den springer, slår runt sig, skriker
25 grader fuktig vindstilla värme mot kroppars hud
En perfekt dag att vara ledig från jobbet

Men inte ens det kan slita mig ur soffan
För jag måste
Brygga en kanna kaffe
Förbereda en spellista som ska stöda texten som jag kommer skapa av orden och bilderna jag har haft på stand-by-läge i huvudet i flera dagar, veckor, redan
Hälla upp kaffet med utrymme för mjölk
Koppla hörlurarna mellan öronen och datorn
Ordna kuddarna i soffan och sjunka ner där i en riktigt oergonomisk ställning
Öppna ett tomt dokument
Ta en klunk kaffe
Och placera fingertopparna mot tangenterna

Datorskärmen är garderoben där man kommer till Narnia:
Här öppnar jag upp för en parallell verklighet till den riktiga verkligheten, en värld jag själv skapar
I den kan vad som helst hända
I den badar du och jag nakna i en insjö

Det är ett drömlikt tillstånd
Med samma egenskaper som en drog:
Man blir beroende
Man vill tillbaka
Till känslan av att flyga, till ett tillstånd av att fly den riktiga verkligheten

Och man behöver faktiskt inte ens tänka på orden
Eller vara orolig över att bokstäverna ska snava på varandra
Det är bara att låta filmen i huvudet spelas upp – den är redan klar
Det är bara att tillåta sig att dras med
Och sedan yrvaket komma på sig själv i soffan då man sträcker sig efter kaffekoppen

Jag vaknar och du är det första jag ser

Det är tidig morgon när jag vaknar av att solen gör hela rummet bländande ljust. Fast jag sänkt ner papperspersiennen i fönstret på natten hjälper det inte ett dugg mot morgonsolen.

Du är det första jag ser när jag öppnar ögonen. Ditt rofyllda ansikte, munnen som är halvöppen och en sträng torkad saliv på kinden. Jag ler för jag inser att vi ligger precis likadant, som om du vore en avspegling av mig. Eller tvärtom.

Morgonljuden utifrån hörs genom vädringsluckan som står öppen. Fågelkvitter, bilar med människor på väg till jobbet. Från köket hörs min mamma som brygger kaffe, spelar radio och låter gröten koka över i mikron. Vi behöver ingenstans. Det här är mitt sista riktiga sommarlov och idag är du ledig från ditt jobb.

Vi har sovit utan täcke med kläderna på. Maskaran känns kletig kring ögonen, men vi borstade i alla fall tänderna. Med min tandborste.

Nu vaknar du och jag är det första du ser när du öppnar ögonen. Till en början verkar du inte riktigt veta var du är, men sedan drar du efter andan, sträcker på dig och ler. Du frågar genast vad klockan är och jag räcker mig efter telefonen på golvet för att se efter. Sedan drar jag upp papperspersiennen från fönstret och du säger att du behöver kaffe.

Vi kliver upp och du tar din huppare från golvet. Det var ganska kallt när vi kom hit på natten, men nu tror jag inte att den behövs.

Jag säger till mamma att vi äter frukost ute och hon ser förvånad ut när du kommer ut ur sovrummet och säger hej. Tydligen har hon inte lagt märke till dina skor som står i hallen, vilket är ganska konstigt, med tanke på hur stora fötter du har.

Vi tar en genväg i solen. Går på en väg som ännu inte asfalterats och den påminner mig mycket om min barndoms somrar.

Du säger att vi inte kan berätta för någon att du sovit över. Inte ens för dina föräldrar. De skulle inte bli glada över att höra det, med tanke på att du har flickvän. Och hon är den sista du vill ska få reda på det. Även om vi bara är vänner och ingenting, ingenting har hänt. Det fanns ingen annan du kunde sova hos och nattbussen hade ju redan gått.

Vi går ner för en backe och precis där sluttningen planar ut börjar asfalten och vi tar vänster i nästa korsning. Härifrån kan vi se taket på bensinmacken vi är på väg till. En lätt vindpust blåser upp litet vägdamm och jag känner hur törstig jag är.

Det är för tidigt för att någon av våra vänner ska vara här vid macken. Endast några medelålders män sitter i skuggan ute på terrassen.

Vi köper kaffe och reissumies med smörgåspickles och saltgurka. Du läser tidningen och jag ser på ditt ansikte när du läser. Jag tuggar på smörgåsen, ser på bilarna som kör förbi utanför och på vår spegelbild i glasrutan som skiljer rökrummet från resten av bensinmacken. Vi hämtar varsin påtår och röker några blåa Chesterfield.

Jag är 17 år och fullkomligt säker på att det alltid kommer vara du och jag. Att vår vänskap är beständig. Jag är naiv. Men på samma sätt som man inte kan klandra en nittonåring för att hon tror att hon vet allt om livet, kan man inte heller klandra mig.

Tio år senare kommer vi knappt höras av längre och vi kommer inte ses om vi inte måste. Du kommer störa dig på precis allt det du tidigare fann charmigt hos mig och jag kommer att ha tröttnat på att du alltid gör mig besviken.