This is my heart, I will take it out for a run now

Saker man hittar i gamla skrivblock

"Ingenting varar förevigt
vi är som blommor i en vas tillsammans"

Det finns en låttext som går på det viset.
Jag tänker på den nu. Nu, när jag ligger här.
Ljuset utanför har för ett tag sedan bytts ut mot mörker.
Det är kväll.
Gatlyktorna blinkar i vinden och skuggorna leker på väggen tvärs över rummet.
Utifrån korridoren hörs prat, avlägset, och fotsteg.
Ingenting annat.
Det finns en annan säng i rummet också, men den är tom och det är jag glad för.
Här kan jag vila, tänka, längta, drömma.
Ingenting speciellt förväntas av mig.
Här finns ingen press. Ingen jäkt. Inga nyfikna, undrande ögon. Knappt sympati ens.
Tacksamhet. Från min sida. Alltså.

Kroppen känns tung, främmande.
Den är svullen och ömmar och nacken är stel.

Träden utanför är som svarta skelett som rör sig i vinden.
Döden i världen, bland livet
i rörelse.
Som om de visste vad jag förlorat.
Som om de hånar mig. Och barnet jag aldrig kommer få.
Eller just för det.

Nu är tanken återigen tillbaka vid låttexten,
textraden ur låten.
"Ingenting varar förevigt
vi är som blommor i en vas tillsammans"

Blommor vissnar.
Inte nödvändigtvis alla på en gång.
Alla kommer de ju förstås att vissna, men en efter en.
Kanske det var så upphovsmannen till texten tänkte.
Kanske jag för en gångs skull tolkade allt på rätt sätt.

Min bästa vän hade sagt att jag skulle göra mig så bra i mammarollen.
Kanske hade hon rätt.
Kanske skulle jag ha varit en bra mamma.
Och egentligen passar jag ganska bra i den här rollen också.
Rollen som grå, deprimerad människa
som just drabbats av stor förlust.