Rum utan gränser

Orden verkar inte ha några gränser
i det här rummet
Här vaknar allt till liv
Gränsen mellan tak och väggar
tycks också den
helt obefintlig

Konturerna av hans näsa
skarpa mot bollarna av ljus
från gatan
genom gardinen

Explosioner djupt inuti henne
när hans ögonvitor plötsligt
blir så tydliga

- Vad ser du?
- Dig.

Dominospel
av stötar
genom hennes kropp
när hans andetag träffar hennes hals
Hans hand tar hennes ben isär

I det här rummet vaknar allt till liv
Miljoner ord
rusar genom henne
Ändå är hon oförmögen
att öppna munnen
Låta alla de där orden
vibrera hennes stämband
Silas mellan hennes läppar

Hetta från hans handflator
Hon fryser fast i madrassen
Inser att hon är helt ensam
om alla de där orden
den där känslan
av gränslöshet

Aurora borealis

Hänförande
Grönt ljus
Laddade partiklar
i hög hastighet
landar i atmosfären

Aurora borealis
Norrsken
Ett av de mest otroliga
på en mycket lång tid

Cyklister
som cyklar in i lyktstolpar
Bilister
som kör av vägen
Paralyserade
av det dansande
gröna ljuset

Utomordentligt vackert!
Magiskt!
Underbart!
Breathtaking!

Jag missade hela
spektakulära showen
Ser den sedan
i Instagramflödet
De senaste händelserna på Facebook

Hade bara ögon för en sak:
Dig

The last time

This is the last time I’m drinking a bottle of wine here

This is the last time I’m writing poetry on this balcony

One bottle all by myself

This is the last time my bare foots touches these wooden floors

This is the last time I loose my lighter here

A lighter I kept as a secret from you

This is the last time I’m looking for something to eat in the frige

This is the last time I’m looking for anything here

All items has their own places, I know these places

And you didn’t buy me any food

’cause I’m a vegetarian

You’re not

This is the last time I sleep in this bed without someone who snores or cries

This is the last time I feel this safe here

You always made me feel safe

This is the last time I wonder how you’re doing

This is the last time I wonder with whom you sleep

I know exactly where you’re sleeping and I know you’re doing more than well

This is the last time I go out in the middle of the night to buy milk

This is the last time I worry about my morning coffee

You never knew when to tell me we were out of milk

This is the last time I wash my aprons here

This is the last time I’m using our dryer

From now on you have to fight with the neighbours all by yourself

This is the last time I can actually see the dawn crawling trough the windows

This is the last time I’ll sleep here without any curtains

And the last time with earplugs

This is the last time I'm here in between all these boxes

This is the last time I have to figure out wich plastic bowl is yours and wich is mine

That’s actually ridiculous when you’ve got both the bed and the balcony furniture

This is the last time I feel this place is my home

Den 1:a

Den första mörka natten
den första natten
någonsin


Han ger henne
sin extra tandborste


Vad vill du mig
frågar hon
och han svarar
Allt

Betraktaren

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Du som fortsätter komma
även om det inte
händer någonting
alls
här

Du skrollar
ner och upp
Botaniserar bland orden
bilderna
Försöker du förstå?
Eller låter du bara
orden landa?
I ditt hjärta?

Gör jag dig hel?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Kanske vet jag redan
Kanske har jag sett dig
på stan
Kanske satt du och drack
kaffe
intill Frihetsstatyn

Befinner du dig långt borta?
På andra sidan havet?
Jorden?
Kanske sitter du under ett myggnät
i din säng
på en annan kontinent
Smakar på mina ord
innan du lägger dig

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Jag är så nyfiken att jag spricker
Vill veta precis
allt
om dig
Vad du gör på natten
när du inte kan sova
Vem tänker du på då?

Rusar ditt hjärta
liksom mitt
särskilt hårt
när du cyklar genom våren
med vinden i ditt hår?
Om du har hår

Dansar du obönhörligt
ensam i ditt vardagsrum
med musiken
på högsta volym
så kaffet stänker på väggarna
och grannarna ringer polisen?
Känner du att du lever då?

Bygger du själv?
Nya världar
med ord
du sökt och funnit
i tjocka ordböcker?
Återskapar du
tider från långt innan?
För att kunna åka
tillbaka?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Bara tomma ord

Du var så farlig
Du tog allt jag hade
men gav ingenting tillbaka

Puls

Idag
har jag haft
en mäktig
puls
under min högra ringfingerspets

Synd
att jag var tvungen att
dra
undan handen
för att det kittlade så mycket

07052009

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.

Han som figurerar en halv meter framför mig, ler.
Konstant.

Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
 - Va fan gör du? Sluta va så jävla jobbig.

Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig.
Kanske han inte ens tycker det.
Men precis när han har uttalat orden, är det som om någon river ridån åt sidan.
Allting blir klart som kranvatten.

Det är ju sant.
Nu inser jag att det är sant.
Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än på vilket de förhåller sig till andra.

Plötsligt är många gåtor lösta.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.

En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum.
Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
 - Jag måste gå nu, säger jag.

För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä.
Det är en påfrestning att ens försöka få gången att se normal ut.

Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.

Härifrån fortsätter oändligheten

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Jag vrider på mig, rullar tinningen mot det kalla hårda. Försöker nå övergångsstället på Stationsgatan med blicken, men jag ser ingenting. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret.

Egentligen är det ju helt befängt att ta avstånd från något som man längtar så oerhört mycket efter, bara för att undvika att bli placerad i en låda, en kategori. För att undvika att vara som alla andra. Men då kommer jag att tänka på något som någon sa, för ett par dagar sedan:

 - Du är nog inte som alla andra du. Det är därför jag tycker så mycket om dig.

Och så tänker jag att det kanske inte finns någon risk.

Allt som händer, som kommer att hända, från och med nu: det händer för mig. Inte för någon annan. Ingen kan komma hit och tro att allt jag skriver är sant. För jag skriver. Vilket i en del förlängningar betyder att jag ljuger, hittar på. I en del förlängningar betyder det att jag bara kryddat sanningen lite, förskönat den, slipat ner vassa kanter - eller gjort runda kanter vassa. Ibland skriver jag sanningen, rakt upp och ner, utan att gå några omvägar. Men oftast är det en mix av alla typer: lite hittepå, lite rena rama verkligheten och lite kryddad sanning. Ingen kan någonsin peka ut vad som är vad, det är inte ens lönt att försöka.

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret. Men så tänder någon en lampa, i ett rum i en lägenhet i huset mittemot. Och det är då jag lämnar fönstret med ett flottigt avtryck från min panna och sätter mig ner. Jag sätter mig ner och skriver det första ordet. Därifrån fortsätter oändligheten.