söndag 16 november 2014

Ögonblick från en sensommarnatt

Han har försvunnit. Hon har letat överallt och frågat efter honom men ingen tycks veta vart han har tagit vägen. Hon har försökt ringa, men utan svar. Hon går ut från puben, ut i den mörka sensommarnatten och tänder en cigarett. Trubaduren, som är hennes vän, har precis spelat årets sommarplåga, låten på allas läppar, den som spelas minst fem gånger om dagen vid hennes jobb och han bjöd upp henne på scenen för att sjunga den tillsammans med honom.

Klockan börjar gå mot halv två och alla i puben är fulla. Själv har hon tappat räkningen på hur många päroncider hon sänkt. Hon försöker ringa igen, men efter nio signaler och ett uteblivet svar är hon för rastlös, för orolig för att vara kvar. Tanken att det kanske vore bäst att säga till vännerna inne i puben att hon drar slår henne, men det hinns inte med. Det kan vara bråttom.

Hon har varit hans språngbräda ut ur ett mycket destruktivt beteende där sömnlösa nätter, krossade glasrutor och ångestdämpande piller varit vardagsmat. Första natten de sov tillsammans var första natten på nio månader som han sov i sin säng. Han har funnit en trygghet i henne som han har letat efter men inte kunnat hitta någonstans.

Hon svär för sig själv över att vara tvungen att gå hem till honom, även om det inte är långt. Gatubelysningen är släckt sedan någon timme tillbaka och det är beckmörkt omkring henne. Hon ser knappt vägen framför sig men hon vet exakt var varje grop i asfalten på cykelvägen finns.

När hon närmar sig ser hon att det lyser i vardagsrummet. Hon skyndar på stegen och den sista biten springer hon. Hon rycker i dörrhandtaget men det är låst. Bultar länge och hårt på dörren. Genom den nya, frostade glasrutan i dörren kan hon se att tv:n är påslagen, men ingen rör sig i rummet. Hon går runt huset och kikar på alla fönster, men persiennerna hindrar insyn och fast hon knackar på alla fönster får hon ingen som helst respons. Hon lyfter på det lösa fönsterblecket vid sovrumsfönstret och för försiktigt in handen där under. Nyckeln känns kall när den nuddar hennes fingertoppar och hjärtat bultar fort, fort i bröstet.

Det är en sötaktig lukt som slår emot henne när hon äntligen kommer in i farstun. Den känns frän i hennes näsa, hon vet precis vad det är för lukt och vad den betyder. Hon ser sig om i rummet och förstår först ingenting. Tv:n står på men volymen är så pass låg att man knappt hör någonting. På golvet ligger skor huller om buller, tunna sommarjackor och tomma ölburkar. Plötsligt ser hon bakhuvuden av fyra unga män i soffan. När hon gått runt soffan inser hon att alla fyra har däckat. Hon har inte mycket över för någon av dem, inte ens i en helt vanlig situation och absolut inte just nu.
- Hallå? försöker hon.
Ingen reagerar.
- Hallå? säger hon igen, lite högre, men får fortfarande inget svar.
På vardagsrumsbordet står tomma ölburkar och en full askkopp. Det ligger aska överallt.
- Men vad satan, mumlar hon.

Utan att hon själv förstår vad hon gör, höjer hon handen och ger den unga mannen närmast henne en ordentlig örfil. Och han kvicknar till, kikar förvirrat upp på henne. Av någon anledning blir hon plötsligt arg. Väldigt arg. Hon örfilar de tre andra männen också och de ser alla lika bortkomna ut, som om de inte riktigt vet hur de har hamnat i den här soffan.
- Nå men hejsan! Kanske det skulle vara dags för er att gå hem nu? säger hon och de unga männen börjar röra på sig i soffan.

Hon kan fortfarande inte förstå var han är någonstans, men på väg till sovrummet, utanför köket är hon nära att snava på honom. Han ligger på mage. Snarkandes. Hjärtat skenar i hennes bröst nu och hon faller ner på knä bredvid honom, ruskar om honom.
- Herregud, vad gör du? Du kan ju inte ligga här på golvet!
Det tar en stund innan hon får något svar från honom, men till slut börjar han äntligen röra på sig. Hon kliver upp och går ut i vardagsrummet igen. Tre av männen har fått på sig sina skor men den sista verkar ha svårigheter med att hitta sin telefon.
- Men är ni kvar än? Ni skulle ju gå hem! fräser hon.
Hon går förbi de unga männen, öppnar dörren på vid gavel och gör en gest ut i den svarta natten.
- Så, här är dörren, där är vägen.
- Men jag hittar inte telefonen! klagar han som ännu är kvar i vardagsrummet med grötig röst och det tar ett tag innan hon har övertygat honom om att han kan hämta den nästa dag.

Till slut är alla ute på gården. De ser sig omkring, precis som om de inte visste vartåt de ska börja gå. Hon stänger dörren och kollar att den gått i lås. Hon snör av sig skorna och slänger jackan på kontorsstolen som står mitt på golvet i rummet.
- Snälla, du kan inte ligga på golvet, gnyr hon.
Han har rullat över på sidan och gör en grimas.
- Förlåt! Jag ville inte att du skulle se mig så här...
- Kom nu, hjälp till lite, säger hon och tar tag i hans arm.
- Förlåt mig, snälla, förlåt.
Hon drar i honom. Försöker få upp honom på benen, men det är svårt. Han väger dubbelt mer än vad hon gör och det verkar som om hans kropp stängt av. Han är helt lealös.
- Du kan ju inte sova på golvet, snälla hjälp till lite nu, säger hon trevande och till slut står han ändå på benen.

Hon hjälper honom in i sovrummet. Han stödjer sig mot henne med hela sin kroppsvikt och hon har svårt att hålla balansen. Hon får ner honom på sängen, men han hålls sittande bara några sekunder innan han faller bakåt. Hon spänner upp hans bälte, drar ner gylfen och börjar lirka av honom jeansen.
- Vad gör du, frågar han och fnissar.
- Klär av dig. Du vill inte sova med kläderna på, tro mig...
- Alltså du är så snäll. Förlåt mig, du skulle inte få se mig så här.
- Nej, jag vet. Men kan du hjälpa till lite nu?

De hjälps åt med hans kläder. Han sätter sig upp i sängen så hon ska kunna dra av honom t-shirten. Han blir att se på henne när hon fått tröjan över hans huvud. Hon börjar klä av sig själv och han håller kvar blicken på henne.
- Vad är det, frågar hon.
- Du är så fin, så snäll...
Hon går ut i vardagsrummet, släcker lampor och tv. Hämtar två glas vatten som hon tar med till sovrummet. När hon kommer dit har han krupit ner under täcket på sin sida av sängen. Hon placerar ett glas på hans sängbord, går runt sängen och ställer ner det andra glaset på sängbordet vid sidan där hon sover. Han följer henne med blicken.
- Jag tycker så mycket om dig. Du är så snäll. Förlåt mig, jag känner mig så dum.
- Ta det lugnt nu, det är okej.
- Nej, du skulle aldrig få se mig så här...
- Du sa det. Men det är lugnt, jag är inte arg på dig.

Hon lägger sig i sängen och drar upp täcket över bröstet. Utanför vilar ett kompakt sensommarmörker och den fräna, söta lukten i vardagsrummet försvinner sakta men säkert ut genom en vädringslucka. Han vänder sig mot henne. I den stunden hon allra minst hade förväntat sig de orden, säger han dem.
- Jag älskar dig.
Och trots att hon vet att hon snart kommer att ge sig av, kommer hon aldrig komma ifrån faktum att hon älskar honom också.