Det fanns en väg här förut. Uppnötta hjulspår i gräset. Lite grus. Som gräsklipparen alltid sköt iväg likt en katapult med ett ljud som kunde liknas vid ett pistolskott. Det kan jag i alla fall föreställa mig.
Det fanns en väg här förut. Den började nere vid 194:an, fortsatte uppför slänten på vänstra sidan av huset - nerifrån 194:an sett - för att sedan svänga in bakom huvudbyggnaden. Där försvann den gradvis för att till slut helt och hållet upphöra intill utbyggnaden, någon enstaka meter från trappan. På våren växte här krokusar, inte bara intill vägen, utan i hela trädgården, mest på framsidan av huset där solen låg på under största delen av dagen.
Av vägen som fanns här förut finns numera knappt ett spår. Gräset har tagit över allt. Av någon anledning är det frodigare just där var hjulspåren tidigare fanns. Det är konstigt egentligen hur snabbt det har gått, det är ändå inte så länge sedan du gav dig av. Som om den här platsen ville glömma dig.
Här är trappan vi satt på när vi träffades första gången. Du satt snett bakom mig, ett trappsteg högre upp. Du hade ordnat en fest tillsammans med dina grannar, de som bodde i huvudbyggnaden. Jag drack irländsk äppelcider och du hade en grå munkjacka.
På den här trappan brukade vi också sitta och röka sent på kvällarna när vi hade sett på film eller druckit te och pratat. Det blev alltid några stycken innan jag kom mig för att faktiskt gå hem. Cigaretter alltså.
Det var också på den här trappan som jag stod den där olidligt heta dagen i maj, när du rörde om i min tillvaro med besked. Alla lådor och påsar på golvet, bokhyllan som redan var tömd nästan helt och hållet. Jag var inte förmögen att erbjuda mig att hjälpa till överhuvudtaget, var mest i vägen när du bar ut låda efter låda i bilen som du hade backat upp till uteplatsen. Jag kommer aldrig att glömma ditt plågade ansiktsuttryck när du äntligen såg att jag grät, tyst.
Päronträdet står fortfarande kvar borta i hörnet av bakgården. Det vackraste trädet jag vet. Där under låg vi ofta på lördagseftermiddagarna om somrarna. Spanade på moln genom trädgrenarna, slumrade till en stund efter lunchen eller också läste vi. Du någon tekniktidning eller Illustrerad Vetenskap och jag någon tung ungdomsroman. Vi skojade om att det berättade en hel del om oss som människor.
Vid ett tillfälle sa du att man egentligen borde kapa ner det där gamla trädet: det gav ju ändå ingen frukt. Nu gör det det. Kanske för första gången sedan du gav dig av, precis som om den här platsen ville glömma dig. Jag antar att det är ömsesidigt.
