Det är: Söndag - en text som med fördel läses utan andhämtning

det är dagen efter natten när man vaknat och accepterat det faktum att han inte kommer komma hem och man har gått upp och släckt lampor i alla hörnen och sedan lagt sig igen och med ett nervöst hjärta somnat om

det är söndag och när man vaknar är han trots allt där och han kikar upp på en när man vänder sig om mot honom och han ler och man besvarar leendet och han luktar sprit men det gör absolut ingenting

det är redan lunchtid när man äntligen besegrat madrassen och kommit sig ut ur sovrummet och utanför fönstret håller stormen Eino på att mojna och solen lyser rakt in för första gången på flera dagar och det känns bara helt otroligt hoppfullt på något sätt

det är en sådan där dag när ingenting annat än doftljus och en stor frukost räknas och när den är uppäten går han och lägger sig igen och börjar nästan genast snarka och själv blir man kvar vid bordet med en varm känsla i magen

det är dags att öppna dörren till någon annans värld med avstamp i soffan i ett tillstånd av koffeinrus och allt annat försvinner runt om en och snarkningarna från sovrummet är den enda förankringen till verkligheten

det är en harmoni i att efter någon timme i skilda rum återförenas i sängen under täcket och med hans huvud i sin famn känna hans pulserande hud under fingertopparna och man upptäcker bilden av sin egen handrygg i eftermiddagsdunklet och man vill spara bilden i sitt huvud för alltid

det är en mäktig känsla som väller över en när man ligger där bredvid honom och inser att man verkligen på riktigt delar sitt liv med honom och att han samtidigt är en bästa vän och när man borrar ner näsan i hans hårbotten tycker man att det doftar tryggt och gott

det är märkligt egentligen att man älskar som mest passionerat de här dagarna när man känner sig skitig och inte ens har borstat tänderna och därtill ännu i blodfläckiga lakan som man borde ha bytt för flera dagar sedan men man kommer aldrig nå samma klimax som nu

I en lägenhet där tiden står stilla

Snart maj. Gatorna har äntligen torkat och sopats rena från spåren av vintern. Det är någonting friskt i luften, någonting man inte riktigt kan förklara, men som man är bekant med sedan förut och som ger en pirr i magen.

 

Världen ser ganska grå ut. Snart kommer den explodera i färg, främst grönt. Men än är det mesta grått och man kan med fördel se världen genom ett par solglasögon. 

Det är mitt i skolveckan och livet tycks ganska långrandigt för tillfället, i väntrummet innan man får klartecken att träda in till sommaren. Därför har hon stämt träff med sin bästa vän. Älskar att sitta mittemot honom i hans kök och prata strunt och framtidsdrömmar i en salig blandning. Dricka starkt kaffe och äta makaroner med pesto. 

Hon vågar aldrig ta hissen ensam. Hon har blodsmak i munnen när hon spurtat upp till femte våningen och ringer på hans dörr. Han öppnar med rufsigt hår och ett snett, förväntansfullt leende.

 - Herregud, du borde raka dig! utbrister hon och han lyfter på armen för att hon ska komma förbi under.

Han har redan bryggt kaffe och de går genast ut på balkongen. Här, utan skydd av huskroppar från alla håll, kan vinden tyckas fylld av den där sista isen som ännu inte smält. Härifrån kan man mellan de nakna trädkronorna se havet som glittrar några kvarter bort. En, två, tre kyrkor. Simhallen och bilarna på gatan nedanför. Det gamla kasernområdet. Hennes väns barfotafötter på balkonggolvet av betong.

 - Kom, vi går in. 

Eftermiddagen passerar i hans kök. Hans köksbord är en livsviktig hållplats. Här föds visioner, här skapas nya, bättre världar och här muterar man och blir en världsvan filosof, vilket inte är något aktivt val, det bara blir så, också mot ens vilja. 

Solen lägger sig i jämnhöjd med fönstret. Hennes vän vinklar persiennerna litet och köket blir randigt. Solen slinker ändå in genom hans irisar där han sitter mittemot henne vid bordet. Det får hans ögon att glöda och han förvandlas, blir några år äldre. Hon fingrar på en nött kortlek och han hämtar gitarren och ett papper. Han placerar pappret på bordet framför henne och så börjar han spela. 

Hon ser först på texten och sedan på hur han för sig när han blir ett med gitarrkroppen, hur en känsla leker i hans ansikte. Kärlek? Eller är det passion? Hon blir uppmärksam på dammet som svävar i rummet. Det blir till glitter i eftermiddagssolens ljus. Glitter som långsamt färdas utan reson eller mål, men ändå på ett så självklart sätt. Som om tiden stod stilla just i den här lägenheten. Och så sjunger hon, för hon kan hela texten sedan förut.