det är dagen efter natten när man vaknat och accepterat det faktum att han inte kommer komma hem och man har gått upp och släckt lampor i alla hörnen och sedan lagt sig igen och med ett nervöst hjärta somnat om
det är söndag och när man vaknar är han trots allt där och han kikar upp på en när man vänder sig om mot honom och han ler och man besvarar leendet och han luktar sprit men det gör absolut ingenting
det är redan lunchtid när man äntligen besegrat madrassen och kommit sig ut ur sovrummet och utanför fönstret håller stormen Eino på att mojna och solen lyser rakt in för första gången på flera dagar och det känns bara helt otroligt hoppfullt på något sätt
det är en sådan där dag när ingenting annat än doftljus och en stor frukost räknas och när den är uppäten går han och lägger sig igen och börjar nästan genast snarka och själv blir man kvar vid bordet med en varm känsla i magen
det är dags att öppna dörren till någon annans värld med avstamp i soffan i ett tillstånd av koffeinrus och allt annat försvinner runt om en och snarkningarna från sovrummet är den enda förankringen till verkligheten
det är en harmoni i att efter någon timme i skilda rum återförenas i sängen under täcket och med hans huvud i sin famn känna hans pulserande hud under fingertopparna och man upptäcker bilden av sin egen handrygg i eftermiddagsdunklet och man vill spara bilden i sitt huvud för alltid
det är en mäktig känsla som väller över en när man ligger där bredvid honom och inser att man verkligen på riktigt delar sitt liv med honom och att han samtidigt är en bästa vän och när man borrar ner näsan i hans hårbotten tycker man att det doftar tryggt och gott
det är märkligt egentligen att man älskar som mest passionerat de här dagarna när man känner sig skitig och inte ens har borstat tänderna och därtill ännu i blodfläckiga lakan som man borde ha bytt för flera dagar sedan men man kommer aldrig nå samma klimax som nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar