I min byrå

I min
byrålåda

sparar jag

alla dina
förlåt

Rum utan gränser

Orden verkar inte ha några gränser
i det här rummet
Här vaknar allt till liv
Gränsen mellan tak och väggar
tycks också den
helt obefintlig

Konturerna av hans näsa
skarpa mot bollarna av ljus
från gatan
genom gardinen

Explosioner djupt inuti henne
när hans ögonvitor plötsligt
blir så tydliga

- Vad ser du?
- Dig.

Dominospel
av stötar
genom hennes kropp
när hans andetag träffar hennes hals
Hans hand tar hennes ben isär

I det här rummet vaknar allt till liv
Miljoner ord
rusar genom henne
Ändå är hon oförmögen
att öppna munnen
Låta alla de där orden
vibrera hennes stämband
Silas mellan hennes läppar

Hetta från hans handflator
Hon fryser fast i madrassen
Inser att hon är helt ensam
om alla de där orden
den där känslan
av gränslöshet

The last time

This is the last time I’m drinking a bottle of wine here

This is the last time I’m writing poetry on this balcony

One bottle all by myself

This is the last time my bare foots touches these wooden floors

This is the last time I loose my lighter here

A lighter I kept as a secret from you

This is the last time I’m looking for something to eat in the frige

This is the last time I’m looking for anything here

All items has their own places, I know these places

And you didn’t buy me any food

’cause I’m a vegetarian

You’re not

This is the last time I sleep in this bed without someone who snores or cries

This is the last time I feel this safe here

You always made me feel safe

This is the last time I wonder how you’re doing

This is the last time I wonder with whom you sleep

I know exactly where you’re sleeping and I know you’re doing more than well

This is the last time I go out in the middle of the night to buy milk

This is the last time I worry about my morning coffee

You never knew when to tell me we were out of milk

This is the last time I wash my aprons here

This is the last time I’m using our dryer

From now on you have to fight with the neighbours all by yourself

This is the last time I can actually see the dawn crawling trough the windows

This is the last time I’ll sleep here without any curtains

And the last time with earplugs

This is the last time I'm here in between all these boxes

This is the last time I have to figure out wich plastic bowl is yours and wich is mine

That’s actually ridiculous when you’ve got both the bed and the balcony furniture

This is the last time I feel this place is my home

Den 1:a

Den första mörka natten
den första natten
någonsin


Han ger henne
sin extra tandborste


Vad vill du mig
frågar hon
och han svarar
Allt

Betraktaren

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Du som fortsätter komma
även om det inte
händer någonting
alls
här

Du skrollar
ner och upp
Botaniserar bland orden
bilderna
Försöker du förstå?
Eller låter du bara
orden landa?
I ditt hjärta?

Gör jag dig hel?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Kanske vet jag redan
Kanske har jag sett dig
på stan
Kanske satt du och drack
kaffe
intill Frihetsstatyn

Befinner du dig långt borta?
På andra sidan havet?
Jorden?
Kanske sitter du under ett myggnät
i din säng
på en annan kontinent
Smakar på mina ord
innan du lägger dig

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Jag är så nyfiken att jag spricker
Vill veta precis
allt
om dig
Vad du gör på natten
när du inte kan sova
Vem tänker du på då?

Rusar ditt hjärta
liksom mitt
särskilt hårt
när du cyklar genom våren
med vinden i ditt hår?
Om du har hår

Dansar du obönhörligt
ensam i ditt vardagsrum
med musiken
på högsta volym
så kaffet stänker på väggarna
och grannarna ringer polisen?
Känner du att du lever då?

Bygger du själv?
Nya världar
med ord
du sökt och funnit
i tjocka ordböcker?
Återskapar du
tider från långt innan?
För att kunna åka
tillbaka?

Vem är du?

Du som kommer hit
och betraktar

Bara tomma ord

Du var så farlig
Du tog allt jag hade
men gav ingenting tillbaka

Puls

Idag
har jag haft
en mäktig
puls
under min högra ringfingerspets

Synd
att jag var tvungen att
dra
undan handen
för att det kittlade så mycket

Min egen favorit i repris

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Läser allt jag kommer över och skriver poesi

och tidningsartiklar

och städar och dammar

Jag lever ett lugnt liv

i närheten av havet

Jag är Finlandssvensk

jag hade en Finlandssvensk uppväxt

Jag klättrade i träd tillsammans med grannpojken

och var med i scouterna

Jag drömde om att få ta pianolektioner

och spela på stora flygeln

i skolans gymnastiksal

Jag fick aldrig ta några pianolektioner

mamma sa Nej, förstås.

Jag ägde ett par Adidas Superstars

Jag plastade in smörgåsar

i köket vid en bensinmack

Jag åt pommes frites

ensam på en kökspall i lagret

och tjuvrökte

på allmänna tak

och bakom flagnande staket

Jag kom aldrig att bli den ideala fjortisen

Jag umgicks med de unga männen

Jag köpte ordentliga kängor

och gick rakt ut i skogen

i halvmeterssnön

för att bli kvitt aggressionen

Jag idkade aldrig dubbelmoralen

Jag var aldrig inställsam

Jag gick med som poet i en Ordverkstad

och signerade två år senare antologier

Jag har räknat ränder

i mattor

hos psykologer

och blivit intervjuad för radiokanaler

och dagstidningar

Jag har ställt ut mitt matsalsmöblemang

på Stockholms möbelmässa

och sett folk kapa av sig fingrar i misstag

Paniken i deras ögon

när de insett att blodet

är deras eget

Jag har uppehållit mig

i städer av betong

Sett änglar vandra längs gatorna

om nätterna

Jag har betraktat dammet i luften

i en lägenhet där tiden stod stilla

Jag har aldrig lämnat Norden

Aldrig ens varit på väg

Mamma sa Nej, förstås

Jag har funnit nyckeln

till inspiration

på en av Vasas sunkiga

lokalbussar

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Tvättar kläder och diskar disk

och suckar

i utmattningen

av att alltid vänta

på någon

som aldrig

kommer komma

Varför slutar jag inte vänta?

I sinom tid ska jag sluta vänta

Jag har trevat mig fram

med hjälp av väggar

mitt i nätterna

och slagit gropar

i smalbenen

Jag har haft

en död vän

hängande i mitt tak

Jag har intresserat mig

för rastafari och satanism

och druckit örtte

tillsammans med

mormonfamiljer

Men hela kalaset

slutade med

att jag vände min egen kyrka

ryggen till

Jag har sett Lilla Livet

genom ett smutsigt bilfönster

en varm majkväll

till tonerna av Audioslave

Jag har hört skrattmåsarna

tidiga morgnar

vid Sandö

Jag har skickat flaskpost

och beskådat galaxer

från bryggor

mitt ute

i ingenstans

Jag har funnit njutning i smärtan

och tillfredsställelse i ensamheten

Jag vet inte

säkert

om jag tror

på kärleken

Jag har druckit latte

tillsammans

med sjungande vargar

på inglasade kaféer

intill kullerstenstorg

och frihetsstatyer

Funnit längtan

i vargarnas ögon

och sett tillbaka

genom dem

Jag gav mig av

för jag visste

att om jag stannade

kvar

skulle jag kvävas

Jag lever ett lugnt liv

i Fårösund på dagarna

Jag kommer ge mig av

härifrån

men vill inte heller tillbaka

dit

varifrån

jag kom

Jag vet att när en dörr stängs

öppnas ett fönster

Men det som aldrig har haft någon början

kan inte heller ha något slut

Dagbokspoesi: Stegringslopp

Vaknar till ljudet
av ett tomt hus
bilden av trädkronor
vajar i vinden utanför fönstren

Försöker fatta tag
i känslan från drömmen
Känslan av att springa,
vara på väg mot något,
någon,
utan ben som vill bära kroppen,
stapplande steg mot fuktfläckad asfalt

Känslan som föds i vetskapen
om att det inte går,
inte går att komma fram


Två timmar och hundra boksidor senare
ekologisk gröt med linfrökross
i skenet av kökslampan,
ett tilltagande regn utanför

Fyller kroppen med hett grönt te
en gammal avmattad känsla av tid
som står stilla,
visare som aldrig färdas
någonvart över urtavlan,
just här, på den här platsen


Någonting ont
precis nedanför skallbenet i nacken,
börjar klättra uppåt
Malet kaffe i ett ofärgat filter
i kaffebryggaren
puttrar tryggt
ljudet blandas med ett svagt sorl
från radion
En trött radiopratare
som får till och med katten att gäspa


Passerar rummen
kalla fingrar slutna
om en kantstött gammal kaffekopp,
iklädd säckiga jeans
en noppig kofta, skitigt hår
En helt vanlig
ledig dag fylld
utav avsaknaden av planer,
just här, på den här platsen

Avverkar minnesbilder
som bor kvar i rummen,
av vänner också dem
med kaffekoppar i sina händer
Mentolcigaretter som glöder i regnmörkret,
höstmörkret och vintermörkret
Vänner som inte mera finns i livet
Och vänner som inte mera finns i just mitt liv

Begär, upphetsning, ett välbekant pirr, uppstår alltid efter den första kaffekoppen, begär, efter mer kaffe, fler ord, att skriva, med penna på ett papper, med tangenter i ett Word-dokument, återskapa platser, tider, fantasier, placera människor där, hitta på, få utlopp för ALLT, alla känslor som kryper i kroppsvrårna, blodet som rusar i ådrorna, skapar sus mellan hjärtklaffarna, vända om, stryka, skriva nytt, om allt det man är, så stort

Det är som att komma,
nå klimax
Det lägger sig sedan, lugnet,
när de kommit ut, orden
Som om de vore en kraft som
tvunget måste ut
för att man inte ska bli galen
Tillbaka i den lediga dagen,
det regntunga mörkret,
är det som att vakna till

På datorns skärm
flimrar en chatt om
nattens drömmar
deras betydelse och speglingar
samt ett recept på böngryta

Det är: Söndag - en text som med fördel läses utan andhämtning

det är dagen efter natten när man vaknat och accepterat det faktum att han inte kommer komma hem och man har gått upp och släckt lampor i alla hörnen och sedan lagt sig igen och med ett nervöst hjärta somnat om

det är söndag och när man vaknar är han trots allt där och han kikar upp på en när man vänder sig om mot honom och han ler och man besvarar leendet och han luktar sprit men det gör absolut ingenting

det är redan lunchtid när man äntligen besegrat madrassen och kommit sig ut ur sovrummet och utanför fönstret håller stormen Eino på att mojna och solen lyser rakt in för första gången på flera dagar och det känns bara helt otroligt hoppfullt på något sätt

det är en sådan där dag när ingenting annat än doftljus och en stor frukost räknas och när den är uppäten går han och lägger sig igen och börjar nästan genast snarka och själv blir man kvar vid bordet med en varm känsla i magen

det är dags att öppna dörren till någon annans värld med avstamp i soffan i ett tillstånd av koffeinrus och allt annat försvinner runt om en och snarkningarna från sovrummet är den enda förankringen till verkligheten

det är en harmoni i att efter någon timme i skilda rum återförenas i sängen under täcket och med hans huvud i sin famn känna hans pulserande hud under fingertopparna och man upptäcker bilden av sin egen handrygg i eftermiddagsdunklet och man vill spara bilden i sitt huvud för alltid

det är en mäktig känsla som väller över en när man ligger där bredvid honom och inser att man verkligen på riktigt delar sitt liv med honom och att han samtidigt är en bästa vän och när man borrar ner näsan i hans hårbotten tycker man att det doftar tryggt och gott

det är märkligt egentligen att man älskar som mest passionerat de här dagarna när man känner sig skitig och inte ens har borstat tänderna och därtill ännu i blodfläckiga lakan som man borde ha bytt för flera dagar sedan men man kommer aldrig nå samma klimax som nu

Att definiera Kärlek

Kärlek är att ta bussen

hem till sin älskade,
mitt i natten
när man inte kan sova

Anledningen till att man inte kan sova
är att man inte kan sluta tänka
på sin älskade

Kärlek är ett pirr i magen
Kärlek är spagettiben
och händer
skälvande likt asplöv

Kärlek är sin älskades
varma, mjuka hud
mot sin egen,
Kärlek är friktionen

Kärlek, är ett hjärta som hoppar i bröstet
en känsla av att vara tvungen
att skrika
av lycka

Kärlek är en natt
när man barfota och hand
i hand
går hem
genom stan

Kärlek är att skratta
mitt i gråten
och Kärlek är att kramas
i horisontellt läge
på köksgolvet

Kärlek är att längta
tills man nästan spricker
och Kärleken är Du

Jag vet att mina odds för att överleva inte är stora

25.12.2009

Jag hittar ingen direkt påtaglig lust
till att först frysa rumpan av mig i en lång krogkö
sedan svettas så jag blir glansig i ansiktet
och knuffas med armbågar i magar
och vänta en timme på att få en cocktail
som någon sedan välter ut
så jag blir tvungen att svära högt
på finska
och sedan snubbla hem över hala trottoarer
i klackskor och ömmande fötter
och dagen efter vakna upp med en karusell i huvudet
och en mun lika torr som Saharas öken

Jag tänder några ljus
sparkar in dammråttorna under sängen
för ingen kommer ändå befinna sig
just där

Eller just här;
precis intill min korsrygg
eller mina ljumskar

Borstar smulorna
från bordet
ner på golvet
och bär bort hyacinten
till sängbordet
så jag kan känna doften
och inte glömmer bort
vem som gav mig den

Lugnet lägger sig
tillsammans med en skräckblandad oro
över ovissa framtider
och relationer man inte ska förvänta sig för mycket av
Men till en viss mån
mår jag ändå otroligt bra

NaNoWriMo

Sitter i en datasal i skolan på kursen grunderna i avtals- och obligationsrätt, men Finlex fungerar inte så jag tänkte passa att tipsa er om NaNoWriMo, som jag fick nys om igår. För november är inte bara månaden för att odla mustach. Det är också månaden för att skriva en roman!

 

 

Tveka inte. November ger dig nu en ypperlig chans att äntligen skriva din berättelse, så passa på! Här läser du mer om National Novel Writing Month, registrerar dig och kommer igång!

 

Tack Katrina för tipset!

Den första snön

När hon vaknar är hon utvilad
klarvaken
I rummet ligger ett mjukt morgonmörker
Mannen bredvid henne andas tungt, tryggt

Hon sätter sig upp
Försöker greppa tag om känslan i luften
Hon lyckas inte
riktigt
Men hon vet vad den betyder

Dörröppningen till sovrummet är
ett gapande hål
Hon kan urskilja ljuset som slängs mot parkettgolvet
Ljuset från stjärnan i vardagsrumsfönstret

Hon knuffar till mannen som andas
tungt och tryggt bredvid henne i sängen
Han kisar mot henne genom morgonmörkret
Hon letar efter hans hand 
-          Kom, fort! Du måste skynda dig!

Hon kliver barfota ner på parkettgolvet
Letar efter en tröja
Den fjällstickade
blå och brun och vit
den med renarna på
Han sätter sig med yvigt morgonhår på sängkanten
försöker förstå vad som händer

Snart har de kläder på
han lite mer än hon
för hon hinner inte
Det händer ju nu
det hinns inte med

Hallen
Kängor på deras fötter
Han med strumpor innanför
hon med raggsockor
som killar och sticks
Inget annat hinns med
Hon tar tag i hans hand
rycker med honom ut i trapphuset

Bakom alla dörrar
sovande familjer
Trapphuset vilar i tystnad
Pepparkaksdoft på andra våningen
De småspringer ner för trappen
hon först
med hans hand i sin

Snart där
Hon ser porten
glaset
På andra sidan glaset
händer det
Och det händer nu

De halkar ut på trappen
Hon i sin fjällstickade tröja
den med renarna på
Raggsockor och kängor
Han under sin jacka
den svarta halvlånga
den med stora blanka knappar
den som klär honom så väl
Det yviga morgonhåret
Kalsongerna och strumporna och t-shirten under jackan
för inget annat
hinns med
den här morgonen

De snavar fram över trottoaren
Hon stannar
håller fortfarande hans hand
Han ser på henne
hon är tyst
betraktar omgivningen uppmärksamt 
-          Vad händer? frågar han
Hon hyschar och ler
Böjer huvudet litet bakåt 
-          Titta, säger hon
Han tittar

Där kommer den
Den första snön

Äntligen hände det

Ikväll hände det, äntligen, plötsligt. Jag hade cyklat hem från franskan genom regnet. Det var en helt vanlig kväll. Jag tänkte inte på någonting speciellt. Ställde bara in cykeln i cykelförrådet, låste och gick upp. Genast när jag hade fått av mig jackan och skorna i hallen gick jag bara ut i vardagsrummet och tände lamporna. Så nappade jag åt mig en anteckningsbok från bokhyllan, satte mig ner vid matbordet, fattade pennan och skrev. En dikt.

Det är just de där gångerna som är de bästa. När man bara sätter sig ner och skriver. Utan några avsikter eller mål eller ens tankar överhuvudtaget. Förutom att det är otroligt avslappnande och skönt så föds de allra bästa texterna på det sättet. Så har det i alla fall varit för mig.

Om man lider av skrivkramp, men ändå vill skriva, ska man göra det. Att sitta och vänta på inspirationen är lönlöst, för den kommer inte komma, tro mig. Även om det går trögt när man skriver och alla texter blir skit - fortsätt. Och släng absolut ingenting! Spara allt. Man kan komma att få användning av det i ett senare skede. Kanske se andra saker i texten senare i ett annat ljus.

Det var mina visdomsord för ikväll. Nu är min mage varm och go' av apelsinte. Dags att borsta tänder, krypa ner under täcket och avsluta dagen med några kapitel i en bra bok. Godnatt ღ

Ps. Peppe bloggade igår om liknande skrivtips.

Veckans sista dag

En skön söndag har passerat. Söndagar är till för att:

• dagdrömma
• umgås med någon man tycker speciellt mycket om
• dricka kaffe
• läsa inspirerande texter
• ta en promenad till butiken runt hörnet för att handla middag

Av någon anledning känner jag mig alltid mycket mer kreativ än vanligt på söndagar. Det börjar liksom pirra i fingertopparna. Oftast suktar jag efter att skriva. Men ibland vill jag också bara klippa och klistra, måla en bild, skapa små världar i vårt hem.

Idag har jag till exempel läst om Sara Stridsberg (hon som skrev Drömfakulteten) och Katarina Kieri (som jag är kompis med på Facebook!), lyssnat på Skrivarlinjens uppläsning på Översättarcentrum (Jakob kände inte igen min röst när jag läste Självbiografi - eller bara ren idioti) och hämtat Skriv om och om igen ur bokhyllan, men utan att öppna den.

En riktigt stillsam och lugn söndag i litteraturens tecken. Är dock mycket frustrerad över den här Stora Skrivkrampen jag obviously har drabbats av. Kan inte ens slå mig ur den med knytnävarna.

Ps. Googlade ordet skrivblockad och hittade den här bloggen. Kan vara bra! Ds.

Jag hade ju lovat mig själv att inte skriva fler texter om dig

Kvällsluften är sval men fuktig, doften är precis en sådan som man kan återskapa när som helst under året. Av sådan stark karaktär, så att säga. Basen dånar i huvudet, rytmen och rösterna, orden sprids via blodomloppet ut till alla vrår i kroppen, till och med till de som glömts bort. Stegen är hårda, målmedvetna mot asfalten, gruset. Muskelmassan värms, kittlas, lungorna töms och fylls och tempot, det ökar, hela tiden. Det är klart att man redan flera dagar innan har känt av att någonting hållit på att lossna. Någonting som har funnits där länge, någonting som grott, spätts ut, växt till sig, svämmat över. Det har bara varit en fråga om tid. Om plats och om tillgång på verktyg. Finns den? Tillgången?

Den finns såklart inte. Tillgången, på fel sida av travbanan på andra sidan stan. Nu handlar universum om fokus. Om att inte snava på ord, inte tappa ord, inte gå händelserna i förväg, hålla rösten stadig och sansad, inte bli allt för ivrig. Att hålla fast vid känslan, JA, livsviktigt, men också farligt att låta den bli alldeles för stor.

Så tempot ökar, ytterligare. Volymen högre och fotstegen ännu hårdare. Alla muskler i benen vibrerar, armar som vevar, svettpärlor överallt, på kroppen, hårtestar som drar ihop sig, lockas i fukten, i luften som är fylld av den där starka karaktären som man nästan kan sträcka sig efter och nudda vid. Hittar genvägar genom kvällen, för att inte tappa tråden, den där röda.

Så huset, det syns till slut. Och hjärtat, pumpar, glömmer slag, slår några extra för att kompensera. Nyckeln som faller ur handen som är för ivrig i väntan på vad som komma skall. Trapphuset, två trappsteg i taget, mycket nära nu, nära att tappa fokus, för nära dörren. Så nyckeln i låset, tempot som nått klimax och volymen som dånar i öronen, basen som dunkar i blodomloppet, sambon som hejar på en som inte hör för rädslan att tappa tråden. Tappa fokus, men datorn, just Din gamla, ligger där påslagen på golvet och ett nytt Microsoft Word-dokument är snabbt öppet och fylls, ännu snabbare, av ord. Fingrarna snavar på tangenterna, meningarna blir ofullständiga. Men skapar ytterligheter, tillkortakommanden, nya sanningar. Återskapar och förvränger minnen och lyckan, den är påtaglig och man vet att just det här skulle man aldrig kunna leva utan.

Maskrosbarn

Han lockade mig med, även om jag egentligen inte hade tid att lämna kapnotan.

Så var det alltid. Han kom svassande in i rummet, viftade med en cigarett eller sa att det fanns kaffe, att han skulle gå ut. Ibland frågade han bara hur det gick. Med mitt ritande eller uträknande.

Och jag sa aldrig Nej. Jag kunde inte, ville kanske inte ens heller. Jag vet inte.

En gång sa jag faktiskt Nej. Då tog han tag om mig, lyfte upp mig på axeln och bar ut mig på gården. Satte sig på bänken. Med mig i sin famn.

Allt det viktiga som hände där, den där våren, hände på bänken utanför huvudingången.

Bänken var vår utgångspunkt, den fasta grunden mellan oss.

Han ristade in saker i bänken. Solar, kinesiska tecken och sina initialer.

Med hjälp av bänken kunde jag berätta vad som helst. Kanske var det också, till viss mån, han som lockade fram det ur mig. Kanske jag någonstans visste att vi var mer lika än vad vi trodde, då.

Vi brukade sitta gränsle över bänken, mittemot varandra.

När det var soligt och varmt, speglade jag mig i hans solglasögon. Visste precis hur hans ögon såg ut, där under glaset.

Hans arbetsbyxor var fläckade av torkat lim. I synnerhet knäna.

När jag kom åt brukade jag pilla bort det torkade limmet. Han betraktade tyst mina händer medan jag noggrant petade och rev bort limflagorna.

Ibland hade han små penslar nedstuckna i någon av de stora fickorna.

Av risk för att fastna med håret i maskinerna, var jag tvungen att hålla det uppsatt. Han brukade kittla mig i nacken med penslarna.

Jag krökte mig. Lutade huvudet bakåt för att komma ifrån. Håret på armarna reste sig, som maskrosorna reste sig mot solen.