Maskrosbarn

Han lockade mig med, även om jag egentligen inte hade tid att lämna kapnotan.

Så var det alltid. Han kom svassande in i rummet, viftade med en cigarett eller sa att det fanns kaffe, att han skulle gå ut. Ibland frågade han bara hur det gick. Med mitt ritande eller uträknande.

Och jag sa aldrig Nej. Jag kunde inte, ville kanske inte ens heller. Jag vet inte.

En gång sa jag faktiskt Nej. Då tog han tag om mig, lyfte upp mig på axeln och bar ut mig på gården. Satte sig på bänken. Med mig i sin famn.

Allt det viktiga som hände där, den där våren, hände på bänken utanför huvudingången.

Bänken var vår utgångspunkt, den fasta grunden mellan oss.

Han ristade in saker i bänken. Solar, kinesiska tecken och sina initialer.

Med hjälp av bänken kunde jag berätta vad som helst. Kanske var det också, till viss mån, han som lockade fram det ur mig. Kanske jag någonstans visste att vi var mer lika än vad vi trodde, då.

Vi brukade sitta gränsle över bänken, mittemot varandra.

När det var soligt och varmt, speglade jag mig i hans solglasögon. Visste precis hur hans ögon såg ut, där under glaset.

Hans arbetsbyxor var fläckade av torkat lim. I synnerhet knäna.

När jag kom åt brukade jag pilla bort det torkade limmet. Han betraktade tyst mina händer medan jag noggrant petade och rev bort limflagorna.

Ibland hade han små penslar nedstuckna i någon av de stora fickorna.

Av risk för att fastna med håret i maskinerna, var jag tvungen att hålla det uppsatt. Han brukade kittla mig i nacken med penslarna.

Jag krökte mig. Lutade huvudet bakåt för att komma ifrån. Håret på armarna reste sig, som maskrosorna reste sig mot solen.