Du kom till mig en onsdagskväll medan jag drack en öl

Första teckningen på ~ 4 år

En byggplats i din hjärna

Du tror
att du håller på att bli galen

I ditt huvud
brottas tusentals

ögonblick

känslor
personer
färger
ord
minnen
mörker
ljus
spänning
hopp
skräck

slåss om att få komma till liv på ett papper

Du har
stirrat på den där datorskärmen
alldeles för länge
utan att skriva någonting påhittat
vettigt

Du ljuger
för dig själv
när du säger att
du ska göra det sen, du har för mycket annat just nu

lärdomsprovet
kaféjobbet
språkkursen
gitarren
vännerna

men mellan de franska strecken
på din to do-lista
sitter du ju i soffan
med datorn i famnen
och en hel trave halvfyllda anteckningsböcker
i bokhyllan intill

det är bara att
öppna ett nytt dokument
sträcka sig efter en anteckningsbok
och börja tömma

bygga nytt

Flykten från den akademiska uppsatsen: en liten bit av min dag

Februari. Så lite kvar av vintern och ändå känns våren så oändligt långt borta. Den bästa tiden, så stor och sprängfylld av förväntan att en knappt kan hålla sig till att promenera – en måste springa!

Med lätta kliv rör jag mig ljudlöst bakom betjäningsdisken. Skorna är nya och ger mig bättre hållning, i den här situationen är jag så hemmastadd och trygg: möter varje människa med ett mjukt leende, ett finskt ”hei”. Jag kunde komma hit i sömnen och servera kaffe utan att spilla, dekorera alla smörgåsar och få rätt fyllning i rätt bröd. Min yrkesroll förstärks av den välstrukna skjortan och det svarta förklädet som jag har knutit kring midjan.

Jag skummar mjölk. Februariljuset reflekteras i snön på kullerstenstorget och kaféet får ett luftigare intryck. Det känns som om jag öppnas. Vid bordet strax utanför dörren sitter Rintamäki och vaggar från sida till sida, framåt och bakåt. Jag betraktar honom över axeln medan jag gör ett perfekt skum av den fettfria mjölken. Han drar djupa halsbloss från en handrullad cigarett och vänstra handen håller han framför sig, lutad mot bordet. En glaskula vilar i hans handflata. Jag vet inte vad det är för kula eller varifrån han har fått den, men han ser paralyserad ut: nästan lite ivrig. För tio minuter sedan stod han borta vid cykelställningarna och halsade det sista ur en 0,7 liters Kossu. När flaskan var tom slängde han den över huvudet, mot husvagnen där det säljs vietnamesisk mat. En väktare var där och jagade iväg honom men nu är han tillbaka, med en glaskula i handen.

Två tonårspojkar kommer fram till Rintamäki. Pojkarna tänder varsin cigarett och börjar prata med honom. Snart reser sig han upp och de går tillsammans mot nedre torget. Förra vintern, precis när den första snön hade fallit och vädret var milt, var det ett stort gäng 12-åriga pojkar som kastade snöbollar på honom. De höll på hur länge som helst och Rintamäki hade snö precis överallt, som vanligt hade han varken halsduk, mössa eller vantar på sig. Jag minns att snöbollskastandet var över när jag gick hem från jobbet. Och jag minns att jag hoppades att pojkarna en dag skulle må dåligt över vad de hade gjort. Jag håller undan skummet med en matsked medan jag häller den varma mjölken i espresson i cappuccinokoppen.

Det är snart tre år sedan jag för första gången stod vid den här kaffemaskinen och skummade mjölk. Det var en tidig morgon och solen lyste på min nacke när jag gjorde ett förfärligt löst mjölkskum. Numera blir det hårt och kompakt, perfekt för att strö strössel eller riven choklad över. Jag vet inte riktigt om det är för att jag har druckit för mycket kaffe nu igen, men det är ett slags sprakande i kroppen som gör att det är lite svårt att stå stilla. Jag ska snart få gå av mitt skift och hemma väntar ett skolarbete med temat verksamhetsmiljö och självklart också slutarbetet, men helst skulle jag skriva helt andra saker. Lösryckta ord och meningar, i ett skrivblock i famnen, uppkrupen under en filt i soffhörnet. Sedan kunde jag fläta samman några bilder av orden och meningarna, göra en större helhet, en som betyder något och som berör. Och jag skulle läsa Dansar Elias? Nej! igen, för det är snart den där tiden på året när en gör det.

Det har blivit så varmt att jag klarar mig med en t-skjorta under vinterjackan och hela Hovrättsesplanaden har smält fram. Det går så lätt att cykla och jag undrar vad det är med vissa tider på året som lockar fram det där finstilta i en: det som gör att en växer fast i en fåtölj vid stadsbiblioteket, sitter vaken på nätterna och pärlar eller målar ryska dockor och att en glömmer att betala hyran för att en går lös med saxen i en dyr inredningstidning. Eller att en skriver den här texten istället för ett skolarbete med temat verksamhetsmiljö och självklart också slutarbetet.