Det är tidig morgon när jag vaknar av att solen gör hela rummet bländande ljust. Fast jag sänkt ner papperspersiennen i fönstret på natten hjälper det inte ett dugg mot morgonsolen.
Du är det första jag ser när jag öppnar ögonen. Ditt rofyllda ansikte, munnen som är halvöppen och en sträng torkad saliv på kinden. Jag ler för jag inser att vi ligger precis likadant, som om du vore en avspegling av mig. Eller tvärtom.
Morgonljuden utifrån hörs genom vädringsluckan som står öppen. Fågelkvitter, bilar med människor på väg till jobbet. Från köket hörs min mamma som brygger kaffe, spelar radio och låter gröten koka över i mikron. Vi behöver ingenstans. Det här är mitt sista riktiga sommarlov och idag är du ledig från ditt jobb.
Vi har sovit utan täcke med kläderna på. Maskaran känns kletig kring ögonen, men vi borstade i alla fall tänderna. Med min tandborste.
Nu vaknar du och jag är det första du ser när du öppnar ögonen. Till en början verkar du inte riktigt veta var du är, men sedan drar du efter andan, sträcker på dig och ler. Du frågar genast vad klockan är och jag räcker mig efter telefonen på golvet för att se efter. Sedan drar jag upp papperspersiennen från fönstret och du säger att du behöver kaffe.
Vi kliver upp och du tar din huppare från golvet. Det var ganska kallt när vi kom hit på natten, men nu tror jag inte att den behövs.
Jag säger till mamma att vi äter frukost ute och hon ser förvånad ut när du kommer ut ur sovrummet och säger hej. Tydligen har hon inte lagt märke till dina skor som står i hallen, vilket är ganska konstigt, med tanke på hur stora fötter du har.
Vi tar en genväg i solen. Går på en väg som ännu inte asfalterats och den påminner mig mycket om min barndoms somrar.
Du säger att vi inte kan berätta för någon att du sovit över. Inte ens för dina föräldrar. De skulle inte bli glada över att höra det, med tanke på att du har flickvän. Och hon är den sista du vill ska få reda på det. Även om vi bara är vänner och ingenting, ingenting har hänt. Det fanns ingen annan du kunde sova hos och nattbussen hade ju redan gått.
Vi går ner för en backe och precis där sluttningen planar ut börjar asfalten och vi tar vänster i nästa korsning. Härifrån kan vi se taket på bensinmacken vi är på väg till. En lätt vindpust blåser upp litet vägdamm och jag känner hur törstig jag är.
Det är för tidigt för att någon av våra vänner ska vara här vid macken. Endast några medelålders män sitter i skuggan ute på terrassen.
Vi köper kaffe och reissumies med smörgåspickles och saltgurka. Du läser tidningen och jag ser på ditt ansikte när du läser. Jag tuggar på smörgåsen, ser på bilarna som kör förbi utanför och på vår spegelbild i glasrutan som skiljer rökrummet från resten av bensinmacken. Vi hämtar varsin påtår och röker några blåa Chesterfield.
Jag är 17 år och fullkomligt säker på att det alltid kommer vara du och jag. Att vår vänskap är beständig. Jag är naiv. Men på samma sätt som man inte kan klandra en nittonåring för att hon tror att hon vet allt om livet, kan man inte heller klandra mig.
Tio år senare kommer vi knappt höras av längre och vi kommer inte ses om vi inte måste. Du kommer störa dig på precis allt det du tidigare fann charmigt hos mig och jag kommer att ha tröttnat på att du alltid gör mig besviken.
