Att beskriva glädjetjut i kroppen

Det är den där tiden på året
när det hela tiden pirrar i magen,
vare sig man har fått
vinterkräksjukan eller inte.
Det är den där tiden på året
när man är så sinnessjukt glad i Livet
att man lika gärna kunde lägga sig ner
och dö med det samma.
Gärna nere på gatan
som alltid är upplyst
och där snön packats hårt.

Det är just den här tiden på året
när man står utanför ett kafé
tillsammans med honom
och andas in hans utandning:
tobaksrök och en ännu mer beroendeframkallande kaffeandedräkt.
Det är någonting med sättet
på vilket han håller kaffekoppen
som gör en svag i knävecken.
Ens egna fingrar är fortfarande klibbiga och litet gulaktiga
av apelsinen man åt till mellanmål och i jackfickan
ligger en påse Läkerol
med smak av hallon och lakrits.
Man hade aldrig trott att man någonsin skulle ångra
att man slutade röka
men just den här tiden på året gör man det.

Den här tiden på året skenar fantasin
på ett sätt som man inte riktigt kan beskriva.
Det är någonting med solen som silas
genom den transparenta gardinen,
med tulpanerna i vasen på bordet
och det faktum att minnen från just den här tiden alla tidigare år kommer tillbaka till en,
alla på en gång.
Det är en glädje
samtidigt som det är en frustration över att man inte kan fästa alla lösa trådar
samtidigt som det är en sorg över att man inte kan förmedla känslorna på ett sätt som motsvarar verkligheten
samtidigt som det är en hopplöshet över att man av en okänd anledning inte riktigt får till det med penna och papper.

Och morgondagen är ännu en dag du aldrig kommer glömma

Söndag: oftast en hel dag att fylla
med vad helst man vill:
härligheter

Kliva upp förhållandevis tidigt
Äta hårdkokt ägg
och apelsin
och smutta på en stor kopp grönt te

Smittas av sambos skratt
känna håret lukta
av dunkelt rökrum
från natten innan

Tänka på diktsamlingen i handväskan
Njuta av pirret i magen
Svara i telefon
och höra välbekant mansröst i andra änden

Sukta efter kaffe och välja kläder
Pudra näsan och lägga lite mascara
kanske håret i en hög hästsvans

Blir hämtad fem minuter tidigare
än överenskommet
och uppleva kärt återseende

Sitta på kafé och betrakta förbipasserande
intill gammal god vän
som kommit tillbaka
från fjärran land

Prata om Livet och Kärleken
och skratta
åt likadana skämt som förut

Gå en sväng på stan
Titta på fina kläder
Längta efter varmare väder
Lyckas fånga vännen genom linsen
fast han säger att han aldrig fastnar

Komma hem till dukat bord
Äta god mat
Öva på gitarrläxa
Skratta ännu mer med sambo

Vila en stund på sängen
med sambos varma andetag mot halsen

Dra på sig yllesockor och tända värmeljus
Få ett telefonsamtal av annan gammal god vän
och vara tacksam över att hans röst låter precis så som den ska

Äta glass i sängen
och titta på serier

Byta sängkläder och vädra
och torka damm och diska disk
Skrubba toaletten

Stryka arbetskläder
Hångla upp sambo mot vägg
Duscha
och somna
med ett leende på läpparna

Ord och inga visor

Det är kvällen innan, vid ett arbetsbord och framför en bildskärm. Fingrar som rör sig över pekplattan. Ord och bilder rusar över skärmen, uppåt nerifrån. En sorts jakt. En skattjakt. Och fynden överraskar. Är överraskande många. Gamla ord blir som nya för ögonen, i öronen och en liten tanke - som funnits där ett bra tag redan - växer till sig, spänner upp bröstet i ett försök att fånga uppmärksamhet. Tänk om...

Vintern har kommit. Äntligen på riktigt till en finländsk liten stad. Temperaturen sjunker till femton minusgrader och det har snöat. Det blir sådant väder som är typiskt för de barndomsvintrar som fortfarande har en bostad i ens innersta vrår. Dagen bjuder på klarblå himmel, solsken och näshår som verkar frysa till is vid varje andetag. På kvällen får gatlyktorna förstärkning av fullmånen och ett nät av stjärnor ovanför hustaken.

Vi går bredvid varandra på Rådhusgatan, på väg från en språkkurs vi läser tillsammans. Snön knarrar under kängorna. Ljudet är ett passande ackompanjemang till diskussionen vi för. Det blir ett djup i verkligheten, ett som verkligen ger någonting och inte bara är en bräcklig yta. Om jag fick skulle jag stanna i just den här stunden när vi promenerar tillsammans från språkkursen.

 - När ska du börja blogga igen?

Även om jag kan höra frågetecknet så är det mer som ett startskott än en regelrätt fråga.

Vi skiljs åt nere vid simhallen. Kramar om varandra hårt och säger hej då, går åt varsitt håll i den iskalla vinterkvällen. Hemma hos en av oss väntar ett tomt textdokument som ska bli ett blogginlägg.