07052009

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.

Han som figurerar en halv meter framför mig, ler.
Konstant.

Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
 - Va fan gör du? Sluta va så jävla jobbig.

Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig.
Kanske han inte ens tycker det.
Men precis när han har uttalat orden, är det som om någon river ridån åt sidan.
Allting blir klart som kranvatten.

Det är ju sant.
Nu inser jag att det är sant.
Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än på vilket de förhåller sig till andra.

Plötsligt är många gåtor lösta.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.

En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum.
Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
 - Jag måste gå nu, säger jag.

För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä.
Det är en påfrestning att ens försöka få gången att se normal ut.

Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.

Härifrån fortsätter oändligheten

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Jag vrider på mig, rullar tinningen mot det kalla hårda. Försöker nå övergångsstället på Stationsgatan med blicken, men jag ser ingenting. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret.

Egentligen är det ju helt befängt att ta avstånd från något som man längtar så oerhört mycket efter, bara för att undvika att bli placerad i en låda, en kategori. För att undvika att vara som alla andra. Men då kommer jag att tänka på något som någon sa, för ett par dagar sedan:

 - Du är nog inte som alla andra du. Det är därför jag tycker så mycket om dig.

Och så tänker jag att det kanske inte finns någon risk.

Allt som händer, som kommer att hända, från och med nu: det händer för mig. Inte för någon annan. Ingen kan komma hit och tro att allt jag skriver är sant. För jag skriver. Vilket i en del förlängningar betyder att jag ljuger, hittar på. I en del förlängningar betyder det att jag bara kryddat sanningen lite, förskönat den, slipat ner vassa kanter - eller gjort runda kanter vassa. Ibland skriver jag sanningen, rakt upp och ner, utan att gå några omvägar. Men oftast är det en mix av alla typer: lite hittepå, lite rena rama verkligheten och lite kryddad sanning. Ingen kan någonsin peka ut vad som är vad, det är inte ens lönt att försöka.

Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret. Men så tänder någon en lampa, i ett rum i en lägenhet i huset mittemot. Och det är då jag lämnar fönstret med ett flottigt avtryck från min panna och sätter mig ner. Jag sätter mig ner och skriver det första ordet. Därifrån fortsätter oändligheten.