07052009

Jag är redan försenad till lektionen så jag tänker att det nog inte gör så mycket att jag blir ännu lite försenad.

Han som figurerar en halv meter framför mig, ler.
Konstant.

Jag drar i den ena änden av bandet som sitter i huvan på hans munkjacka.
 - Va fan gör du? Sluta va så jävla jobbig.

Han vill ju förstås inte att jag ska tro att han verkligen tycker att jag är jobbig.
Kanske han inte ens tycker det.
Men precis när han har uttalat orden, är det som om någon river ridån åt sidan.
Allting blir klart som kranvatten.

Det är ju sant.
Nu inser jag att det är sant.
Och det faktum att jag i många sammanhang faktiskt är jobbig, är anledningen till att vissa förhåller sig till mig på ett helt annat sätt än på vilket de förhåller sig till andra.

Plötsligt är många gåtor lösta.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om besvikelsen är ofantligt stor eller onaturligt minimal, men det jag tänker, är, att jag ju lovat att inte utsätta mig själv längre.

En nervtråd snörs åt kring magsäcken, syret omkring mig tar slut, ersätts av vakuum.
Jag placerar min hand en bit ovanför hans höft.
 - Jag måste gå nu, säger jag.

För varje steg jag tar, känns det som om någon sticker en mattkniv rakt i mitt knä.
Det är en påfrestning att ens försöka få gången att se normal ut.

Först när jag drar upp dörren till klassrummet, märker jag att jag fortfarande inte andas.