Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Jag vrider på mig, rullar tinningen mot det kalla hårda. Försöker nå övergångsstället på Stationsgatan med blicken, men jag ser ingenting. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret.
Egentligen är det ju helt befängt att ta avstånd från något som man längtar så oerhört mycket efter, bara för att undvika att bli placerad i en låda, en kategori. För att undvika att vara som alla andra. Men då kommer jag att tänka på något som någon sa, för ett par dagar sedan:
- Du är nog inte som alla andra du. Det är därför jag tycker så mycket om dig.
Och så tänker jag att det kanske inte finns någon risk.
Allt som händer, som kommer att hända, från och med nu: det händer för mig. Inte för någon annan. Ingen kan komma hit och tro att allt jag skriver är sant. För jag skriver. Vilket i en del förlängningar betyder att jag ljuger, hittar på. I en del förlängningar betyder det att jag bara kryddat sanningen lite, förskönat den, slipat ner vassa kanter - eller gjort runda kanter vassa. Ibland skriver jag sanningen, rakt upp och ner, utan att gå några omvägar. Men oftast är det en mix av alla typer: lite hittepå, lite rena rama verkligheten och lite kryddad sanning. Ingen kan någonsin peka ut vad som är vad, det är inte ens lönt att försöka.
Det är den första januari tvåtusenfemton. Jag står krökt över den ljusgrå byrån i vårt sovrum, lutad mot fönstret. Pressar pannan mot glaset. Det är kallt och hårt. Allt jag ser är vattendropparna som faller från gatlyktan som gungar i vinden rakt utanför fönstret. Men så tänder någon en lampa, i ett rum i en lägenhet i huset mittemot. Och det är då jag lämnar fönstret med ett flottigt avtryck från min panna och sätter mig ner. Jag sätter mig ner och skriver det första ordet. Därifrån fortsätter oändligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar