Det är den där tiden på året
när det hela tiden pirrar i magen,
vare sig man har fått
vinterkräksjukan eller inte.
Det är den där tiden på året
när man är så sinnessjukt glad i Livet
att man lika gärna kunde lägga sig ner
och dö med det samma.
Gärna nere på gatan
som alltid är upplyst
och där snön packats hårt.
Det är just den här tiden på året
när man står utanför ett kafé
tillsammans med honom
och andas in hans utandning:
tobaksrök och en ännu mer beroendeframkallande kaffeandedräkt.
Det är någonting med sättet
på vilket han håller kaffekoppen
som gör en svag i knävecken.
Ens egna fingrar är fortfarande klibbiga och litet gulaktiga
av apelsinen man åt till mellanmål och i jackfickan
ligger en påse Läkerol
med smak av hallon och lakrits.
Man hade aldrig trott att man någonsin skulle ångra
att man slutade röka
men just den här tiden på året gör man det.
Den här tiden på året skenar fantasin
på ett sätt som man inte riktigt kan beskriva.
Det är någonting med solen som silas
genom den transparenta gardinen,
med tulpanerna i vasen på bordet
och det faktum att minnen från just den här tiden alla tidigare år kommer tillbaka till en,
alla på en gång.
Det är en glädje
samtidigt som det är en frustration över att man inte kan fästa alla lösa trådar
samtidigt som det är en sorg över att man inte kan förmedla känslorna på ett sätt som motsvarar verkligheten
samtidigt som det är en hopplöshet över att man av en okänd anledning inte riktigt får till det med penna och papper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar