Kvällsluften är sval men fuktig, doften är precis en sådan som man kan återskapa när som helst under året. Av sådan stark karaktär, så att säga. Basen dånar i huvudet, rytmen och rösterna, orden sprids via blodomloppet ut till alla vrår i kroppen, till och med till de som glömts bort. Stegen är hårda, målmedvetna mot asfalten, gruset. Muskelmassan värms, kittlas, lungorna töms och fylls och tempot, det ökar, hela tiden. Det är klart att man redan flera dagar innan har känt av att någonting hållit på att lossna. Någonting som har funnits där länge, någonting som grott, spätts ut, växt till sig, svämmat över. Det har bara varit en fråga om tid. Om plats och om tillgång på verktyg. Finns den? Tillgången?
Den finns såklart inte. Tillgången, på fel sida av travbanan på andra sidan stan. Nu handlar universum om fokus. Om att inte snava på ord, inte tappa ord, inte gå händelserna i förväg, hålla rösten stadig och sansad, inte bli allt för ivrig. Att hålla fast vid känslan, JA, livsviktigt, men också farligt att låta den bli alldeles för stor.
Så tempot ökar, ytterligare. Volymen högre och fotstegen ännu hårdare. Alla muskler i benen vibrerar, armar som vevar, svettpärlor överallt, på kroppen, hårtestar som drar ihop sig, lockas i fukten, i luften som är fylld av den där starka karaktären som man nästan kan sträcka sig efter och nudda vid. Hittar genvägar genom kvällen, för att inte tappa tråden, den där röda.
Så huset, det syns till slut. Och hjärtat, pumpar, glömmer slag, slår några extra för att kompensera. Nyckeln som faller ur handen som är för ivrig i väntan på vad som komma skall. Trapphuset, två trappsteg i taget, mycket nära nu, nära att tappa fokus, för nära dörren. Så nyckeln i låset, tempot som nått klimax och volymen som dånar i öronen, basen som dunkar i blodomloppet, sambon som hejar på en som inte hör för rädslan att tappa tråden. Tappa fokus, men datorn, just Din gamla, ligger där påslagen på golvet och ett nytt Microsoft Word-dokument är snabbt öppet och fylls, ännu snabbare, av ord. Fingrarna snavar på tangenterna, meningarna blir ofullständiga. Men skapar ytterligheter, tillkortakommanden, nya sanningar. Återskapar och förvränger minnen och lyckan, den är påtaglig och man vet att just det här skulle man aldrig kunna leva utan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar