Det fanns ett rökrum här förut. Det är några år sedan den nya lagen trädde i kraft och numera finns det inget rökrum längre. Glaset som har delat in utrymmet i mindre delar och skiljt rökarna från de andra, vanliga människorna, har plockats bort. De nikotingula väggarna målats om och de stoppade stolarna har bytts ut mot nya, som doftar gott. Eller i alla fall nytt. De dammiga plastväxterna är borta och hon kan inte låta bli att undra vad de gjort av alla askkoppar. De var ganska fina, åtminstone i eftermiddagsljuset när glaset silade och deformerade solstrålarna.
Tio år har gått sedan hon senast satt här. Inte just vid det här bordet, på den här stolen, men här, vid den här bensinstationen. På den tiden var hon glad över rökrummet där hon skrapade Onnen Sanat-lotter och drack kaffe med en skvätt grädde och två bitar socker. Och rökte mentolcigaretter förstås. Nu, tio år senare, är hon någon annan. Hennes fingrar har vridit sig, kroknat och blivit allt mer lika hennes farmors. Knogarna är torra och spruckna och hon har fått tydliga rynkor kring ögonen. Hela hennes uppenbarelse är lite hårdare nu än den var för tio år sedan, ändå känner hon sig mycket mjukare inuti.
Att rökrummet är försvunnet sedan några år tillbaka bekommer henne inte. Hon röker inte längre. Och kaffet dricker hon numera endast med mjölk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar