Den sommaren

När jag räckte dig slagträet var dina fingrar blåsvullna. Du sa att du inte ville spela någon brännboll idag, värmeböljan hade gjort luften alldeles för tjock. Så ställde du dig med händerna i byxfickorna och ditt spretiga hår gnistrade.
---Långsamt gick jag tillbaka ut på idrottsplanen. De andra höll på att dra upp streck i gruset med hälarna. De ropade åt dig att du var lat. Utan att svara dem slog du dig ned i gräset och kisade frånvarande upp mot himlen. Jag följde din blick. Inte ett moln syntes över oss.
---Emma och Linn valde in mig i sitt lag. De pratade bara om dig och Linn blev bränd nästan genast. Jag kunde se att hon slog sig ned på marken bredvid dig och hennes chokladbruna ben glänste oändligt långa i solen. Själv hann jag fånga tre lyror innan det blev middagstid.
---Linn gick åt samma håll som vi. Hon skrattade så mycket att hon inte lade märke till hur kort du svarade på hennes frågor. Hela tiden gick hon på om badstränderna i Grekland och hur hon saknade den fräscha doften av hav. Du sa att du varit tillsammans med mig hela sommaren. Vid Vibekegatan vek hon av och du tittade inte efter henne.
---Du var inte hungrig. Vi genade över skoldirektörens välklippta gräsmatta och småsprang in i skogen. Framför oss skuttade en ekorre från träd till träd och äntligen var vi framme. Den drygt tre meter höga Trollstenen låg nedsjunken bland blåbärsriset och liknade mest ett gigantiskt grönt klot.
---Den här gången kunde du inte hjälpa mig upp. Du försäkrade mig att ingenting var brutet. Din mamma var sjuksköterska och hon hade givit dig en ask Burana. Jag hjälpte dig att få loss en tablett ur säkerhetsplasten. Det var i slutet av juli och din näsa hade börjat fjälla.
---Du sa att du ville resa någonstans där solen inte var så stark. Sedan skrattade du och jag kände hur min oro för dig lättade. Vi kunde höra bilarna som körde in mot byn likt ett svagt muller, långt bort i skogen bakom våra ryggar. Du doftade schampo och mina händer började darra. Mellan tallarna dansade en nässelfjäril fram och jag följde den med blicken. Den landade mjukt på mitt ben och de tunna vingarna hade en yta av sammet. Så fladdrade fjärilen upp och flög sin väg.
---Du berättade att din pappa inte tyckte om dig. Jag kunde inte se dig i ögonen medan du pratade. En mygga cirklade surrande ovanför mitt ben och du sjasade bort den utan att avbryta dig. Jag låtsades som om jag inte tittade på dina fingrar. Du nämnde mitt namn och när jag såg upp överraskade dina ögon mig. Du sa att du inte tänkte ljuga för hans skull längre. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa ingenting.
---När vi kom hem till dig var uppfarten full av kläder som väntade på att bli hämtade. Ett dussintal färggranna slipsar slingrade sig likt ormar i kvällssolen. Jag höll mig tätt bakom dig. I köket satt din mamma och blundade, hennes ansikte var svartstrimmigt av mascara. Du tog ett långt steg över glassplittret och drog ljudlöst ut stolen bredvid henne.
---Jag lät tamburdörren gå i lås bakom mig. På gården mittemot spelade några småpojkar fotboll och deras skratt följde mig ända hem. Jag ville inte tänka på någonting annat än på hur skuggorna föll över marken och hur envist gruset stack under mina fötter.

Texten är en av mina största favoriter någonsin. Den finns i antologin Bubbelkorall och är skriven av Jessica Poikkijoki. I mitt eget exemplar av antologin har sidorna, där just den här texten finns, lossnat ur boken.