En bra vän

Ibland kan det kännas lite motigt att ta sig ut genom ytterdörren. Redan i det skede man snör på sig kängorna känner man hur ytterdörren knuffar undan en.

Då är det bra att telefonen ringer, även om det redan blivit mörkt.
Och man blir ju lite förvånad, för det händer så sällan att den ger ljud ifrån sig, och när man svarar är en bra vän i andra änden.
En vän som frågar om man vill följa med på promenad. Och man svarar ja, för det händer så sällan nuförtiden att man blir tillfrågad om man vill hitta på någonting.

Det känns lite lättare att ta sig ut genom ytterdörren då, när man vet att en vän står under en gatlykta någonstans och väntar.
När man väl möts ekar den kyliga kvällsluften av glada Hej och man börjar genast promenera.
Vännen promenerar så fort att man får anstränga sig lite grann för att hinna med, men det är bra, man ska bli lite andfådd, då vet man att det händer någonting inuti kroppen.

Och man kan prata om allt möjligt medan man går och skratta, mycket och högt så att luften fylls av stora moln som har ursprung från ens inre.
Några guldfärgade mynt klirrar i jackfickan och vännen frågar om man fryser.
 - Nej. Eller jo, lite i öronen och händerna.
Och vännen föreslår kaffe, och man svarar Ja, varför inte, men sedan när man väl kommit in i värmen igen och står vid kassan så köper man inte kaffe, utan kakao och sedan, vid bordet, värmer man länge händerna kring koppen innan drycken slinker ner genom strupen.

Det kan vara en liten bit kvar att gå sen. Men man är ju fortfarande varm av kakaon som ligger på botten av en själv och värmer. Och man är väldigt glad och kinderna är rosiga av den kalla luften och ögonen skarpa.

När man sedan säger Hejdå, vet man att vännen är en väldigt bra vän. Och man hoppas att vännen ringer nästa kväll igen.