Så har en timme i mitt liv passerat

Precis som om mina fötter mosats mot stengolvet i kaféet, under kroppens vikt. Finkornig sand under ögonlocken efter en alltför kort natt. När chefen till slut säger till mig att jag får gå hem, står han där: min bästa vän.

Han har blivit så lång. Som om han växt en decimeter sedan sist vi sågs, eller som om jag krympt. När jag är ombytt och frågar, ska vi gå då? ser han förvånad ut och säger att han trott att vi skulle dricka kaffe just där, i mitt kafé och jag svarar att Gud nej, men lågmält, bortom hörhåll för alla andra.

Väl ute på gatan sluter min sambo upp med oss och vi begér oss till restaurangen med det bästa kaffet i stan. Väntar en stund på att ett bord ska bli ledigt nere på Hovrättsesplanaden. Jag vet att jag borde hålla mig ifrån kaffe, åtminstone några dagar, men jag kan ändå inte låta bli att beställa en cappuccino. Tänker att den helt klart är värd illamåendet och halsbrännan. Och jag insisterar på att få betala, åtminstone den här gången.

Sedan pratar vi, pratar, pratar och solen bränner på mina vita armar. Ända till tio minuter innan min bästa vän ska gå till krogen där han jobbar, och jobba. Och visst ser det väl lite konstigt ut när vi reser oss och går från uteserveringen: min sambo fattar min ena hand och strax därpå fattar jag min bästa väns.