En lördag i lilla Vasa

Klockan var inte mycket igår morse när Jakob kom in i sovrummet och sa att han snart tänkte åka till flygfältet. På natten hade jag hängt över toaletten i tafatta försök att kräkas, så jag var lite svag när jag klev upp och snodde morgonrocken om mig. Länge höll vi om varandra och jag kände noga efter hur det kändes med hans varma, trygga armar om min morgonsvaga kropp.

Dagen fyllde jag sedan med kvalitetstid med min familj. Först lade jag pärlplattor med Nicolina samtidigt som jag förde viktiga diskussioner med Janina. Senare på eftermiddagen mötte jag upp mamma i stan, hon hängde på hem till mig och vi åt lite middag innan vi traskade till Trefaldighetskyrkan för att lyssna till en vårkonsert. I kören fanns min äldsta syster och stämningen var skön. Kyrkans innanmäte var litet dunkelt då regnmolnen hängde över staden. Det var fina uppträdanden som tog slut alltför fort.

När konserten tagit slut och kyrkan tömts på publik, satte vi oss i bilen och åkte till Brändö. Janina bryggde kaffe och vi satt i köket och pratade om ditt och datt, tittade på fotografier och utanför föll skymningen.

Mamma fick skjuts hem till Ingenstans sen och jag följde med för att hålla äldsta systern sällskap på tillbakavägen. Vi konstaterade att det hade varit en bra lördag.

Hemma i den tomma lägenheten kröp jag ner under Jakobs täcke på hans sida av sängen. Täcket doftade gott och jag läste en stund innan jag släckte lampan och somnade med det samma. Strax efter fyra på morgonen ringde telefonen. Senast någon ringde till mig på natten var när Joline skulle komma till världen.

Medan jag låg under Jakobs täcke i vår lägenhet i lilla Vasa, låg Jakob på en hotellsäng på andra sidan jorden. När jag berättade att det redan börjat ljusna utanför fönstret, sa han att solen precis hade gått ner där. Helt logiskt egentligen, och ändå helt otroligt ofattbart.