Hela vintern och våren har jag väntat och längtat och avundats.
Natten mellan söndag och måndag var jag hos Stora Stygga Vargen och senaste natt hos den där mannen T. En av dem är en person som alltid sagt till mig att skriva och båda har de fallit offer för att karaktäriseras i otaliga texter. Troligtvis för att de stått mig nära och tagit fram saker ur mig jag inte ens visste fanns.
Hur som helst så är det på golvet i mitt flickrum hemma hos mamma som det händer. Jag ordnar med mina böcker, antologier jag själv medverkat i, böcker jag fått av mina handledare, tummat föreläsningsmaterial jag tagit med mig efter mitt år på skrivarlinjen på Gotland och texter som både jag och flera andra skrivit. Och när kaffedoften kittlar i mina näsborrar är det precis som om någonting går sönder i mig, på ett bra sätt. Som om alla ord suttit fast i någon sorts bubbla inuti mig hela tiden, och det är den där bubblan som nu gått sönder.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske är just här som jag tappat tråden. Den där röda tråden i mitt liv, skrivandet. Att den av någon anledning blivit kvar här och att det är därför jag haft sådana problem med att ta tag i pennan och skapa egna ord, egna världar och egna öden. Det var här allting började, redan 1992! Det var också hit jag kom efter ett otroligt år på en ö i Östersjön där skrivandet var det största och absolut viktigaste i mitt liv.
Och kanske har jag alltid vetat om det här, att trådänden blivit kvar här i Ingenstans, att allt som behövdes var att komma hit och hämta den? För det var ju inte utan orsak jag packade min stora anteckningsbok innan jag kom hit igår kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar