Jag är äntligen ledig. Som jag har längtat efter det! Bortsett från jobbet i kaféet har jag inga spikade program i min kalender. Kalenderbladen bländar vita mot mig: igår var jag helt och hållet paralyserad. Det var rent ut sagt äckligt: jag satt och tittade på klockan och väntade på att den skulle bli fyra så Jakob skulle komma hem från jobbet. Jag visste att vakuumet jag befann mig i skulle upplösas i samma ögonblick som han satte nyckeln i låset.
Jag har aldrig velat bli beroende av en annan människa. Inte på det här sättet som jag uppenbarligen blivit av Jakob. Igår var det precis som om Livet inte var möjligt på grund av hans frånvaro. Det skrämmer mig.
Det är märkligt med stress. Först har man ångest för att man har för mycket att göra, och sen, när man äntligen befrias från stressen och alla måsten, får man ångest för att det inte finns någonting att göra. Jag funderade igår kväll på om anledningen till att man får ångest också då man är ledig och befinner sig i stressfria omgivningar är att man räds tankarna som plötsligt hörs så tydliga i ens huvud?
Idag har det gått bättre att vara ledig än igår. Idag har jag tvättat fönstret i vardagsrummet. Det är ett ganska stort fönster. Och så båda dörrarna till balkongen. De nya gardinerna väntar ännu på att få komma upp. Var tvungen att skriva av mig lite samtidigt som jag tog kaffepaus.
I sommar är mitt mål att helt och hållet avveckla min relation till stressen. Och nästa läsår ska jag vara försiktig. Hellre är jag glad, avslappnad och fattig än rik och sjuk av stress. Förtjäna pengar hinner jag göra sedan när jag är klar med skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar