Döden, döden

En kompakt gråhet har lagt sig över Vasa. Den har varat redan några dagar. Blåsten söker sig alltjämt in under halsduken på något vänster. Idag är det ett år sedan jag "blev sjuk". Ett år sedan studiebesöket på Vacon och ett år sedan lunchen efteråt vid Thai House med klasskompisarna, då jag blev tvungen att gå till toaletten och lägga mig ner på det skitiga kakelgolvet.

Jag har varit hos psykologen och pratat om min bästa kompis som tog livet av sig för snart tre år sedan. Även om det är hela fem år sedan pappa dog så gråter jag mer över honom än över min kompis. Kanske för att jag vet att min kompis gjorde ett val. Han hade kommit till slutsatsen om att det bara fanns en väg att gå, och det var vägen bort från livet. Pappa fick inte välja någonting, det var någon annan som gjorde det.

Idag har jag kommit så långt att jag kan glädjas när jag tänker på dem som redan är på andra sidan. Glädjas över den tid jag fick med dem och åt alla fina och roliga minnen vi skapat tillsammans, glädjas över att jag hunnit bli ganska gammal när pappa dog och inte längre var något barn, att jag hann se på honom ur ett relativt vuxet perspektiv. Självklart är där sorg också. Sorg över att jag och min kompis inte fick bli vuxna tillsammans och sorg över att pappa aldrig hann se sina barnbarn eller hann träffa Jakob.

Jag tänker ofta när jag sätter mig vid datorn att jag ska skriva ett roligt eller spännande inlägg, men när jag låter händerna okontrollerat dansa över tangentbordet blir det så här ibland. Vi borde prata mer om döden. Döden är ju ingenting konstigt eller onaturligt. Den kommer ju komma till oss alla, förr eller senare. Visst är den tung och sorgsen, döden. Men genom att prata om den tillsammans kan vi göra den mindre. För sist och slutligen är den ju inte så stor, den är ju ett naturligt inslag i livet.