Ett mycket märkligt inlägg

Jag blir så trött på mig själv ibland: jag skrev precis en text om att fotografera sig själv. Den gick ungefär så här: yadayadayada.

Så vi tar det kort: Jag tycker att jag oftast ser helt okej ut. Vill ju blogga en bild på mig själv ibland eftersom det här är min blogg som till största delen handlar om mitt liv och dessutom är jag ju en vanlig människa som av naturen är en gnutta egocentrisk. Men, jag blir aldrig bekväm med att rikta kameran mot mig själv och avfyra en blixt. Det känns så krystat. Jag skäms nästan. Låter helst ingen se att jag fotar mig själv, fastän den mest IQ-befriade människan fattar att det är just det jag har gjort.

Hälften av bilderna jag tar på mig själv ser ut så här:

Till synes en helt normal bild på en helt normal människa. Men att posera och leta efter en bra vinkel och ett bra ljus och en bra min och hålla på alltså? Jag vill bara skratta, för det känns onekligen väldigt konstlat, som om jag försöker vara någon annan. Så den andra hälften av bilderna jag tar på mig själv börjar se ut så här:

För att det ligger närmare till hands för mig. Och för att jag känner mig mer bekväm i att göra en småkonstig min istället för att försöka se så snygg ut som möjligt.

Har ingen aning om jag lyckades förmedla det jag ville från början eller om ni över huvud taget fattade någonting. Kan ju alltid skylla på att det är måndag. Avslutar med en alternativ "Dagens", för att visa upp min konstnärliga sida också (alltså Gud nej).

Marin-inspirerad blus, armband från Pearls for Girls, avskavt chockrosa nagellack, söndriga jeans, skitiga Converse och Hanken-väskan