Helgen är än en gång till ända. Har försökt läsa till tenten jag ska skriva på tisdag eftermiddag. Resultat av tentläsning = sisådär. Vi gled omkring hemma i mjukisbyxor hela dagen igår så på kvällen klädde vi upp oss lite och for ut med Jakobs kompisar Mats och Magnus. Litet senare joinade också mina vänner från Ingenstans; Simon, Adde, Juttin och Mimmi. Helt nöjd med kvällen!
Den här dagen har varit lite sämre igen. Jakob for iväg för att ta upp en båt rätt snart efter att vi hade vaknat och jag blev ensam kvar på soffan med min följeslagare Ångest. När Jakob kommit hem några timmar senare och vi hade ätit middag tillsammans svämmade det över för mig. Och att försöka förklara för en helt vanlig människa som aldrig haft ångest hur det verkligen känns, är omöjligt. Det går ju inte! Jag hittar inte orden som skulle få Jakob att förstå exakt hur omöjligt och tungt allting känns i mig.
Jag hittade för några dagar sedan en text jag skrev 2007, på hösten. Jag tycker att den talar ganska mycket för sig själv. Som en påminnelse om att där var jag är nu, idag, just precis där har jag varit tidigare.
"... när jag väl kommit mig upp ur sängen efter en jävla massa ångest, gick jag bara ut i köket och satte mig vid bordet och grät.
Mamma ringde Ungdomspolikliniken. Hon skulle inte ha behövt söka upp deras telefonnummer i telefonkatalogen, jag kunde den ändå utantill. Min gamla psykolog jobbade kvar. Det känns så konstigt att jag efter två veckor kommer gå dit igen. Och igen och igen och igen. Liksom, för alltid. Ja, så känns det. Som om det aldrig någonsin kommer ta slut på det som får en att må illa. Som om det kommer fortsätta och fortsätta och fortsätta i all jävla evighet, men ingen förstår varför."
Det kanske låter konstigt, men det gör mig mycket hoppfull att få det så här svart på vitt: faktum att jag är tillbaka i det där dunklet (eller vad man ska kalla det?) igen. För jag tog ju mig ur det, jag började må riktigt bra igen. Jag vet att mitt gamla vanliga, glada, lätta jag finns inom räckhåll. Det kommer bara ta lite tid.
3 kommentarer:
Jag måste bara få säga hur stark jag tycker du är, som för det första berättar såhär ärligt om din ångest och för det andra för att du tar tag i ångesten by the horns och söker hjälp.
Jag tror inte att det är en omöjlighet att någon av dina läsare går igenom liknande saker just nu, och kanske kan hämta lite styrka och framför allt mod från dig för att också söka hjälp för sina problem. Om ändå alla som lider av ångest vore lika öppna som du skulle säkert många sluta känna sig ensamma med sina problem och våga be om hjälp istället!
Nu blev det här lite längre än jag tänkte mig.. Men jag hoppas innerligt att du får den hjälp du behöver och att allt ordnar sig för dig.
Du är stark som vågar och vill skriva så öppet om din ångest. Hoppas du börjar må bättre snart. Kram!
Anonym: Tusen tack för din kommentar! Den värmde verkligen! Jag hoppas också lite på det du skriver - att någon annan som kanske dras med ångest eller på något annat sätt är psykiskt illamående ska bli inspirerad att söka efter professionell hjälp, eller åtminstone öppna sig för någon.
Christina: Tack! Det hoppas (och tror!) jag också! Jag tror inte man kommer någonvart genom att lida i tystnad. Kram.
Skicka en kommentar