När man nått botten finns det bara en väg därifrån och det är uppåt

Stressen är en parasit som fäster sig någonstans i magtrakten inuti och sedan börjar den gnaga på en. Inifrån och ut. Jag är inte dum. Någonstans har jag ju hela tiden vetat att stressen inte försvunnit någonstans, att den funnits kvar i min mage. Att jag inte läkt helt och hållet.

Jag vet inte när eller hur den hamnade där. Kanske var det redan under mitt första år på yrkeshögskolan. Ett som är säkert är att den funnits där längre än jag till en början trott. Stressen har varit där i min mage, långsamt tuggat i sig av mitt innanmäte, växt sig större, spridit sig och slutligen börjat ge sig till känna. Stressen började visa sig i form av oförmåga att fokusera, sömnlöshet, utebliven sexlust, aptitlöshet, glömska, hjärtklappning, andnöd, magkatarr och sist, men inte minst, dock absolut värst: ångest.

Jag vet ju att ångesten egentligen finns bara i mitt huvud, att det i grund och botten är jag som har satt krokben för mig själv. Det är så lätt att säga och skriva. Jag kan exempelvis säga det själv högt, för mig själv och inför andra och veta att det är sant. Andra kan säga det till mig: Josefin, it's all in your head. Och jag vet ju det, jag vet ju att det är sant. Problemet är bara det att när man har kommit hit, till idag, när ångesten har blivit så stor och fått så mycket makt, då kommer man sig inte därifrån på egen hand. Man har sjunkit så långt ner i sin egen gyttja att man måste få hjälp av någon för att komma sig upp.

Idag har jag bett om hjälp. Jag har stämt träff med min gamla psykolog. Jag kommer inte fortsätta gå till henne då ungdomspolikliniken tar emot 13-19-åringar, men hon kommer hjälpa mig att hitta en ny samtalskontakt, hjälpa mig hitta rätt hjälp. Jag har också försökt få en tid till min läkare, dessvärre finns det inga lediga tider.

Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag skriver det här för att bättre förstå mig själv och för att jag inte vill gömma någonting, varken för mig själv eller för någon annan. Det här är jag, just nu, och det första steget till att bli frisk är att komma till insikt om att man är sjuk.